Recension
- We'll Never Turn Back (cd) Mavis Staples
- 2007
- Epitaph/Anti
Relevant retro
The Staple Singers frontfigur ger ut en skiva med rötter i medborgarrättsrörelsen. Hon var där, såg det med egna ögon, vilket hon gärna berättar om. Gliringar åt nutida politisk flathet och orättvisor slinker med av bara farten. Mavis Staples sjunger med det stora perspektivet, men berättelserna är personliga.
Med kraftfull och sensuell röst framförs traditionella visor och klassiska blueslåtar. Jesus-gospeln är murad i grunden, men än mer påtaglig är den blåtonade soulen från Södern.
Ry Cooders I’ll Be Rested spelar musiksnyftarna i händerna, medan 99 and ½ förmodligen faller funkgillarna mer pÃ¥ läppen. Känslomässigt men inte mesigt. Ibland rör sig Mavis Staples lite för nära den sÃ¥siga gubbsoul som revanschlystna pensionärer i genren envist reproducerar. Comeback-syndromet. Med Staples pondus och uttrycksfullhet är We’ll Never Turn Back ändÃ¥ en krona pÃ¥ hennes 40-Ã¥riga livsverk. Jag har dock svÃ¥rt att tänka mig att det slutar här.
Länk
Publicerad: 2007-04-24 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-24 12:07
8 kommentarer
varför dissar ni NIN?
#
”Down In Mississippi” är typ hur bra som helst. En ”köra bil pÃ¥ natten när det regnar”-lÃ¥t. Mavis rular.
#
Bättre, sämre eller fullt jämförbar med Bettye Lavettes senaste?
#
Jag säger bättre. Roligare.
#
Bättre sämre eller fullt jämförbar med Candi Statons respektive Solomon Burkes senaste?
#
När fan ska ni recensera Final Exits diskografi ”Det egentliga västerbotten”?
#
Skit i detta TTAs nya singel är ute.
#
TTA ! !!!!
first class riot! !!!
#
Kommentera eller pinga (trackback).