Marduk har två lägen. Plattan i botten eller så håller de hastigheten. Antingen är det blastbeats hela vägen eller är det midtempohastighet. Att kombinera de två i samma låt verkar närmast otänkbart.

Skivan rivstartar med två snabba spår för att sedan ge lyssnaren lite andrum i ”Seven Angels, Seven Trumpets”. Därefter sparkar de igång igen med ”Life's Emblem” och manglar på fram till ”Perish in Flames” där det taggas ner. ”Holy Blood, Holy Grail” och ”Warschau” manglar och ”Deathmarsch” bryter av, mest som ett intro till ”Everything Bleeds” där de, tro det eller ej, ställer på för fullt igen. Antingen eller är modellen.

Avbrottet i ”Life's Emblem” efter dryga två minuter är en av skivans höjdpunkter. Gitarrslingan som skär i öronen ger mig kalla kårar och passar in bra, men ändå fel. Den bryter av mot det rådande tonläget och framstår till synes skev. Sedan är det fullt ställ igen. Fler sådana avbrott hade gynnat skivan.

Men tyvärr kombineras de två lägena för sällan på ”Plague Angel”. Som exempel på dynamik som fungerar kan nämnas avslutande ”Blutrache”, som varierar sig lite och därför är skivans bästa låt.

Det är synd och skam. De har förmågan att göra snabba låtar med knivskarpa riff, men också förmågan att skapa stämningar i ett lugnare tempo. De gör både höghastighetsmanglet och de lugnare bitarna bra. Men oförmågan eller oviljan att kombinera de båda förstör lite. Antingen sitter jag och närapå tappar andan för att det går så fort eller så vill jag ha ett utbrott i rens.