Client har aldrig riktigt träffat målet. Med undantag för ett par ordentliga fullträffar har de alltid vinglat runt lite i vägkanten. Varken den självbetitlade debuten eller 2004 års City var vad man ville att det skulle vara. Och nu trillade trean ner. I och med Heartland är det meningen att man ska lägga märke till skillnader i bandets sound. Men skillnaden är noll. Estetiken sitter som vanligt som ett smäck (fast jag har alltid tyckt att de där framsidorna med anonyma kroppsdelar är ganska skabbiga), men ibland ekar det tomt bakom den. Första gången jag lyssnade igenom Heartland blev Ladytron-associationerna alldeles för starka för att hantera. Stäng av. Börja om.

Sanningen är väl närmast att Heartland är mer slätstruken än sina föregångare. Lite som en deg som sträckts ut för långt. Egentligen är det bara en låt som skiljer sig ordentligt från mängden: Lights Go Out, som gick ut som förstasingel mot slutet av förra året. Det är en synthpopbomb. En riktig. Att posera till. Monkey On My Back, en möjlig singel, trampar också upp ett liknande spår. Tillsammans med titelspåret utgör de skivan mest intressanta knippe låtar.

Men sen är det fetischproblemet. Det känns inte jätteinspirerat med texter om att vilja skada någon, om underkastelse, om electric teases. Det känns som elektrostandard. På amatörnivå. Fetischer är ju ett återkommande tema speciellt inom synth/elektro men det har vid det här laget tuggats såpass många gånger om att det känns ungefär lika farligt som Let’s Dance. Enligt vad jag har förstått av kvällstidningarna är folks sexliv mer icke-traditionellt än någonsin. Så kom igen, lite större ansträngning, snälla. När jag börjar dissekera Heartland kommer jag på fler och fler saker att klaga på. Covern på Adam and the Ants‘ Xerox Machine är väl en produkt av att någon fick den ljusa idén att föreslå ”men, ska vi inte testa lite gitarr för en gångs skull?”. Det är möjligt att det går hem live, men på skiva blir det mest plågsamt. Samma sak med Where’s the Rock and Roll Gone, vars text i princip går ut på att ”hey now now where’s the rock and roll gone?” upprepas till förbannelse.

Konceptet Client är en sak. Resultatet Client en annan. Heartland är kanske inte en direkt dålig skiva, men inte heller så bra. Men kolla upp Lights Go Out. Och bli min voodoo-docka.

Om betyget verkar högt gentemot texten så övertygade konceptet mig igen. Önsketänkade är alldeles för behagligt …