Josh Rouse vet att utnyttja solstrålarna som tittar fram mellan huskropparna när snålblåst och regn slår mot vårkänslor och nyvaknad energi. Tillsammans med spanska flickvännen Paz Suay släpper han en ep med fem duetter. Fem duetter med den förföriskt smygande och välgjorda pop han ägnat sig åt sedan ”Nashville”. Jag hade först svårt att vänja mig vid ”Nashville” och ”1972″. De tidigare småtjocka singer/songwriterskivorna var så nedtonade och introverta. När Rouse sedan steg ut i solen med dansant, välproducerad pop var världen som ny. ”Nashville” och ”1972″ blev ständiga följeslagare, älskade av alla. När så ”Subtítulo” visade sig vara en småputtrig historia släppte jag Rouse-lyssnandet för ett tag. Planen var att han skulle dyka upp snart igen, full av nya idéer och så smått utmana med den snällaste musik nån gör idag.

Det gjorde han såklart inte. ”She's Spanish, I'm American” är snarlik ”Subtítulo”. Hummande, ljusa duetter för en bilsemester genom Europa. Ömsom medryckande, ömsom tråkigt. Och jag undrar just hur kär man är när man döper sitt projekt till ”She's Spanish, I'm American”. Jaha?

I andra spåret ”Jon Jon” tar Paz Suay helt över mikrofonen. Hon har en vacker röst men den smått krystande sången och den intetsägande melodin tar udden av det där lätta och livliga. I påföljande ”The Ocean Always Wins” funkar det bättre. I ”These Long Summer Days” sjunger Rouse själv och även om spåret i sig är väl försiktigt melodiskt sett infinner sig en exklusiv känsla av att Josh Rouse kommer plocka upp tråden igen. Det är mycket möjligt att jag snart återigen sitter där med ett Josh Rouse-album som förvånar och gör mig sådär avslappnat dansant.