Umeås Naglfar är tillbaka med ytterligare en skiva norrländskt vemod. Eller vemod och vemod, misantropi och en ganska stor portion självförakt handlar det väl snarare om. Men det är den andra sidan av det norrländska vemodet, den som inte är så ömklig, som manifesteras.

Musikaliskt är det traditionell black metal som den lät i Sverige under hela nittiotalet och Naglfar vandrar längs den stig de delvis var med och stakade ut tillsammans med bland andra Marduk och Dark Funeral. Snabbt och rappt, men med en hel del tempoväxlingar och med mycket relativt melodiska gitarrslingor. På skivan finns också en del låtar som går lite långsammare och titelspåret är en stämningsfull avslutning av skivan.

”Harvest” bär i mångt och mycket samma uttryck som föregångaren ”Pariah”, med skillnaden att det är större fokus på det brutala den här gången. Det pompöst storslagna som genomsyrade ”Pariah” är i princip borta. I och med detta är inte ”Harvest” lika predikande som sin föregångare, något som jag ser som positivt.

Samtidigt finns här en hel del oneliners i texterna som skulle kunna sitta som hand i handske på vilken svart t-shirt som helst. Och självföraktet är som sagt fortfarande stort. ”My life is a lie/I wanna hurt myself/I just wanna die” och ”I walk alone/I was born alone/I'll die alone” är några exempel. Effektfullt till viss del, men väl explicit på sina håll och snarast banalt på andra.

Jag har svårt att bestämma mig för vilken sida av myntet jag gillar bäst. Det är onekligen de storslagna partierna som är de mest ihågkomna från ”Pariah”. Samtidigt uppskattar jag renset som infinner sig på ”Harvest”. En svår balansgång, onekligen.