Bertine Zetlitz slog ner som en mindre bomb i mitt liv när ”Girl Like You” började snurra hyfsat intensivt på någon av musikkanalerna 2003, när jag fortfarande tittade rätt mycket på ZTV och MTV.

Förutom att Bertine såg ungefär hur cool ut som helst, och hade ett väldigt snyggt namn, så var videon väldigt snygg. Men framförallt var Richard X-producerade ”Girl Like You” skitbra, svalt knorrande electropop av allra bästa sort.

Den fick mig att leta upp ungefär allt Bertine hade gjort dessförinnan. Och dessutom gjorde att jag alltid blivit intresserad när Bertines namn dykt upp. Visst finns det andra låtar i Bertine-katalogen som är rätt vassa, framförallt ”Fake Your Beauty”, men albumen som helhet har aldrig riktigt hållit hela vägen. Framförallt har det inte dykt upp någon ny ”Girl Like You”.
Men skam den som slutar hoppas. Eller nåt. Ny skiva med Bertine gör att jag börjar hoppas.

Jag vet inte om det är att vädret varit rätt misärartat för det mesta den senaste veckan eller om det är något annat men… ”My Italian Greyhound” var definitivt inte vad jag hade hoppats att den skulle vara. Rätt långt ifrån, till och med.

Jag vill verkligen gilla Bertines senaste skiva. Och det gör jag väl – bitvis. Men jag skulle vilja gilla den så mycket mer.

Med tanke på att det är ”Fake Your Beauty”-producenten som fått ansvar för hela albumet borde det ju vara bra. Men istället för den där riktigt fjäderlätt glättiga electropopen jag skulle vilja ha blir det på det hela för baktungt med de rätt likartade dun-DA-dun-DA-trummorna som marscherar fram utan att riktigt bestämma sig för om de ska bli så där riktigt maskinellt enkelspåriga eller försöka skaka liv i rytmen fullt ut. Tänk Whitest Boy Alive möter Kent på discohumör. Fast sämre. Där någonstans håller tyvärr ”My Italian Greyhound” till för mycket.

Det finns ju låtar som faktiskt är riktigt bra. Kändisstalker-singeln ”500″ är ett av de bättre spåren, men jag vet inte om det beror på att basgången varje gång får mig att tänka på, av alla låtar, Adolphson & Falks ”Tjänsteman” (jag är nästan säker på att det är den låten jag tänker på – har inte vinylskivan här just nu). ”Obsession” funkar den också. Men de embryon till riktiga poppärlor som finns här, om man slängt ut de ”riktiga” instrumenten och fullt ut dataskapat viktväktarelectrohouse eller poptrancekarameller, dras för ofta ner av den rätt tråkiga produktionen.

Då hjälper det inte ens med att, som i avslutande ”I'll Be Fine”, låna hela bottenvåningen från det tidiga nittiotalets swingbeat-hus.