Det var fyra eller fem år sedan jag hörde Joy Denalane första gången. Det var februari, iskallt och jag befann mig i byn Insjön (Clas Ohlson ni vet) i Dalarna. Det var sen natt och MTV spelade obskyra musikvideor, däribland en låt med en för mig obegriplig tysk sångerska med fantastisk röst. Jag skrev ner hennes namn men det föll i glömska fram tills nu, när tyskan bytts ut mot engelska och diverse amerikaner lagt näsorna i blöt.

Joy Denalane är född och uppvuxen i Berlin, med en tysk mamma och sydafrikansk pappa, och har förutom på engelska och tyska även spelat in låtar på flera sydafrikanska språk. Den nästan helt tyskspråkiga solodebuten ”Mamani” släpptes 2002 och etablerade henne som framgångsrik artist i hemlandet. Betydande utrikes uppmärksamhet fick hon först 2005 när hon gästade på en remix av Commons ”Go!”, vilket ledde till att dörrarna till Larry Golds Philadelphia-studio öppnades för henne och maken/producenten Max Herre.

”Change” med Lupe Fiasco inleder skivan och vilken fest som helst, medan ”Born & Raised” är en tillbakalutad återblick (med de ljuvliga raderna ”My feet to small for my brand new Adidas/7 in the evening when my mama calls/Were playing dodge ball up against the Berlin wall”). ”7 Year Itch” är en regelrätt hyllning till idolen Mary J. Blige, bestående nästan enbart av dennes låttitlar. Absolut roligast blir det dock när Raekwon dyker upp i sin dryga decenniet gamla ”Heaven Or Hell” och Joy Denalanes intensiva röst, Syl Johnson-lånens tidlöshet och nypan Wu-Tang-nostalgi harmonierar till gåshud.

Bettye LaVette-samplingar och Soweto-ghetto-misär samsas med Larry Gold-cello och hederligt kärleksgull. ”Born & Raised” rymmer flera nyanser och är därmed ett typexempel för det som brukar benämnas neo-soul, där gränserna mellan äldre skolans soul, nutida R&B och hip-hop suddats ut. Det Joy Denalane tacksamt nog saknar är de sega mellanspel, tråkfåniga pretentioner och den inte alltid sexiga sexfixering som många av hennes kollegor tampas med. Kanske hade någon annan använt ordet ”äkta”.