Tvåtusensju börjar med en skur av intressanta popalbum. Ett av de jag hade hoppats mer på var Santa Maria. Santa Maria är Maria Eriksson från The Concretes och Heikki. Med intygelser om dansanta popstycken, vackra ballader och progressiva och intelligenta varianter av ordinär Stockholmspop släpptes i måndags den självbetitlade debuten.

En titt i konvolutet avslöjar att det som vanligt är medlemmar från Laakso som musicerar tillsammans med Anna Maria Espinosa och Sara Wilson och kanske det inte blir så speciellt ändå. Kanske låter det The Concretes och Camera Obscura om alltihop. Och det gör det såklart. Till viss del. Där The Concretes och Camera Obscura är band med briljanta poplåtar är Santa Maria lite för smart för sig själv.

Att samla så duktiga musiker, ha så stora ambitioner, sätta sådana intressanta ramar och sedan inte fylla albumet med annat än halvdana melodier och tråkig sång är snopet för den som ville ha mer.

Just Maria Erikssons uttråkade och osköna sång plockar poäng från arrangemang som tillgodoser mitt behov av en lite smartare pop än hjärta/skrev/eufori. Den intressantare produktionen, sköna pianoslingor och luftiga trumkomp dämpas av svävande intentioner, knackiga melodier och fula flöjter.

Ibland blir det trots allt snyggt och unikt. ”LaLaLaLaLaaaa” med ha-ha-ha-ha-körer är tjusig och ”Cuckoo” har slutligen den självklara popmelodin som hos Camera Obscura eller The Concretes. Precis på det sättet som jag inte ville att ”Santa Maria” skulle vara men som jag ändå blir tacksam när en del av den är.