Det behövs inte så mycket alla gånger.

Inte för att Bertram Denzel och Erik Huhns musik egentligen är särskilt sparsmakad, det vore att simplifiera sanningen att avfärda den på det sättet. Tvärtom är den snarare full av detaljer men de lyfts fram med så väldigt små uttrycksmedel och varsamma skiftningar att de, om man släpper på uppmärksamheten för bara ett ögonblick, riskerar fara förbi fullständigt och försvinna in i anonymitet.

Denzel & Huhns musik kräver full uppmärksamhet för att variationerna som är i spel ska nå fram. Men har man tålamodet och ger dem möjligheten att fortplanta sig upptäcker man snart hur mycket tanke och tid duon lagt ner på något som till en början kan framstå som enkelt. En musikalisk illusion som jag gärna låter mig luras av.

Baserad på sönderklippta samplingar, elektriskt pulserande loopar och hackigt väsande miljöer målar de upp sin mikrotechno på den minsta av dukar där ljudbilderna som uppstår blir mångdubbelt större. Musik som andas tungt och långsamt men ändå känns inbjudande. Med mer stämning än melodi, stundtals nästan för fragmentarisk för sitt eget bästa, men med en ständig sugande spänning.

En utställning med ständig föränderliga men knivskarpa bilder där skönhet inte nödvändigtvis behöver vara något vackert.