Så här i början av ett nytt år brukar det ofta infinna sig ett litet halvvakuum i skivbevakandet. I svallvågorna efter årssammanfattandet och i väntan på att det nya årets skivutgivning ska ta fart brukar det ofta finnas tid att plocka fram skivor från året som gått. Skivor som man inte haft tid att skriva om eller pärlor man missade när de släpptes.

Det här brukar i allra högsta grad gälla mig. Det kommer säkerligen att bli så lite framöver, men idag tänkte jag inte skriva om en skiva från det gångna skivåret som jag missat.

Jag skriver om en skiva som jag missade 2005.

Det är alltid intressant med musik som på många sätt är så ofrånkomligt rotade i en viss kultur, viss tidsepok eller i ett visst land samtidigt som den senare får sitt starkaste fäste i en helt annan miljö eller tid. Ett av de tydligaste exemplen jag kan komma på är Northern Soul, en icke-genre vars framgång inte byggde på musikskapande, utan på en grupp människors desperata försök att dansa bort sina vardagsgrå bekymmer, bokstavligen talat en ocean bort.

Hjärtat i Northern Soul var amerikanska Motown-wannabe-kopiors försök att kapitalisera på hitfabrikens framgångsrecept genom att lägga ett kalkeringspapper över de hits som toppade listorna månad efter månad. Utan att någonsin bli annat än musikhistoriska parenteser. Om ens det. Så, några år senare, upptäckte några brittiska DJ:s guldgruvan med gamla, bortglömda soulsinglar och började jaga de mest bortglömda låtarna i en ständig kamp för att övertrumfa varandra. En kärlek som snabbt kom att delas av brittiska ungdomar, i det arbetarklassgråaste av England, kom att vallfärda bokstavligen talat mil ifrån. En rörelse vars sammanhållande kitt inte var någon större politisk eller samhällsmedveten agenda, utan bara kärleken till musiken som för ett tag kunde föra dem bort från den grovkorniga verkligheten. Precis samma mekanismer som några år skulle komma att bli själen i discon och ytterligare några år senare i rave-kulturen.

Men allt detta till trots är merparten av musiken som idag klassas som Northern Soul så heltigenom amerikansk.

Vrid fram klockan drygt två årtionden och hoppa över till andra sidan Atlanten, precis där vågorna slår in över den amerikanska östkusten. Här, i New Jersey, Bruce Springsteen-land, New Yorks bortglömda och förbisedda granne, pulserar Tony Humphries Zanzibar lika intensivt som någonsin Northern Soul-klubbarna. Mycket tack vare den musik som Humphries spelade här under sina dryga tio år som hus-DJ lades grunden för den kanske mest själfulla housen. Chicago-housen mötte gospel mötte soul mötte disco och ur den här skaran trängde sig så till sist Garage fram och klev så småningom över Hudsonfloden.

En av de allra främsta namnen i Garagens tidigaste dagar var trion Blaze. Blaze fortsätter alltjämt trycka ut högkvalitativ musik även idag, två årtionden senare. Bland annat fantastiska Keep Hope Alive från 2004. Och även om den här house-genren sedan länge expanderat till att också inkludera jazz, bossa, samba och smaker från många andra kulturer är den, för mig, fortfarande så väldigt, väldigt amerikansk. Men förutom, på många sätt, Blazes närvaro finns det en annan sak som nästan all house av den här typen har gemensamt.

Den kommer oftast från Japan.

Handlar det inte om att artisten är japan är det ändå oftast så att man nästan måste gå vägen över Japan för att få tag i musiken. Även om den är släppt på ett amerikanskt bolag.

I fallet Studio Apartment är Japan hemlandet. People to People är Masanori Morita och Noboru Abes tredje album, skrivet och producerat av dem själva. En fantastiskt varm och innerligt organisk samling dansmusik där piano, levande stråkar och blås, kongas, sambatrummor, trianglar, timbales, ooo-aaa-aaa-aaa-körer, spanska gitarrer och blodkärlsvarmt pumpande basgångar målar upp sina intimt storslagna inbjudningar för alla som vill följa med. Det är sorgset och glädjestrålande, ibland på samma gång. Äkta paret Stephanie Cooke och Kenny Bobien, båda med Blaze-kopplingar, fyrar av varsin euroforiexplosion (One True Love och Isn’t She Lovely) och då förstår ni hur bra det blir. Och ja, Isn’t She Lovely är Stevie Wonders låt som, med Kennys strålande falsett bakom mikrofonen, blir precis sådär fånigt glädjebubblande som originalet var.

Men dessa två till trots hittas höjdpunkterna på People to People någon annanstans. Först när Joi Cardwell (ännu en Blaze-bekanting) packar in tillräckligt mycket solsken för att räcka över tio Rio-karnevaler i Love Is the Answer (och tio till vid höjningen fyra och en halv minut in) och sedan när Terrance Downs (som hörts bland annat hos Ananda Project och hos DJ Kawasaki förra året) gör precis samma sak som George Michael lyckades med i Fastlove: få den desperata jakten på ett engångsknull för att döva ensamheten att framstå som det vackraste i världen. Båda gångerna stannar världen till, om än för bara någon bråkdel av en sekund.

Visst. Den musik som Studio Apartment gör är inte trendig någonstans. Någonstans sitter förmodligen någon och håller på att skissa på nya kapitel i housens historieskrivning där Studio Apartment, Kenny Bobien och Blaze används för att definiera ”gubbhouse”. För vad är väl gubbhouse när vi skriver 2007? Den är med ganska stor sannolikhet alldeles tråkig och dötrist eller alldeles, alldeles…

…underbar.