U2 spelade i Glasgow förra året. Mellan två låtar så tystnar Bono och ljuset dämpas ner. Det är helt tyst. Plötsligt börjar Bono knäppa sina fingrar i långsam rytm. Med mörk och allvarlig stämma säger han: ”Varje gång jag knäpper mina fingrar dör ett barn i Afrika”. Någonstans från mitten av publiken hörs en stämma ropa: ”Don’t fucking do it then!”. Ett roligt musikögonblick. Det här är ett annat.

Robert Gomez sjunger med sitt hjärta på skjortärmen, med alla färdigheter han och egenheter han plockat upp längs sin väg. Han kommer från Denton, Texas, en liten stad som producerat en ovanligt stor mängd framgångsrika indieband. Flera av dem är knutna till samma bolag, Bella Union så som Midlake, Lift to Experience och Mandarin.

Hans historia påminner lite om en annan texasman, Daniel Johnston. Han rymde med en cirkus. Där träffade han en turkisk musiker som han åkte på världsturne med. Han har också lärt sig spela Kubansk gitarr och blivit rekommenderad till att spela med Songruppen Septeto Habanero.

Han är en sådan där äckligt upptagen människa som har massor av småprojekt, ett band kallat Latin Pimps och en egen label. Dessutom har han tid att spela in en briljant egen skiva.

Det känns som att det ibland ligger ett mörkt täcke över de ganska enkla sångerna. Till och med väna små flöjter blir hotfulla i Gomez arrangemang. Produktionen är superb genom att med små medel skapa stora och djupa atmosfärer. Det är dock inte deperimerande (jo, lite ibland), utan väldigt snyggt.

Musikåret 2007 startar utmärkt.