Ibland blir musik liksom lite för musikhögskoelig (ja, det är ett nytt spännande ord).

Inte nödvändigtvis för att musikern gått på musikhögskola. Utan för den inställsamma präktigheten. De märkliga blandningarna av alla möjliga musikstilar. Viljan att låta lite tuff men ändå perfekt. Fejkimprovisation och tron att allt är nyskapande i tradition.

Mirva faller mitt i gyttjepölen. Folk, pop och jazz i en märklig blandning. Där Mirva försöker sjunga som en blandning Jill Johnsson och Maria Andersson. Men där drömmen om en mer dramatisk Anna Ternheim ligger och lurar runt knuten. Vemodigt och romantiskt piano bildar grunden för balladliknande utsvävningar.

Och egentligen finns det säkert en hel del guldkorn i Mirvas låtskrivande. Men debuten känns som om den vill få mig att känna mer än vad den kan. Som filmer som tar i för mycket och istället känns ytliga. ”If not” är kanske det tydligaste exemplet. Som vuxna som utger sig för att vara lekfulla men är beräknande.

Det imponerar inte på mig. Men det är inte helt platt fall. För en del låtar reser sig och visar sig i alla fall ha en del personlighet efter ett par lyssningar.