Ungefär en månad efter att Asha Ali släppt sitt första sjävbetitlade album, så ser jag henne på en liten scen i Örebro.

Arrangören presenterar henne nykolonialt: ”Mörk och exotisk”. Det smakar bittert, och jag sätter nästan ölen i halsen. Men sådant verkar inte bita på Asha Ali. Med en enorm utstrålning och karisma tar hon udden av arrangören. Hon har ju bott i Ö-vik en stor del av sin tid i Sverige. Känns inte exotiskt.

Hon gör en spelning nära hjärtat. Både på henne och på mig. Hennes sätt att gå upp i musiken hindrar henne inte från att trollbinda oss vanliga dödliga i publiken. Det blir smått magiskt när hon som extranummer kör ”While you're on your way” av Tim Hardin.

Och Asha Alis debut är smått fantastisk. Den är som om Kimya Dawson tagit sånglektioner och producerats av Tracy Chapman. Säreget och egensinnigt. Samtidigt poppigt lättillgängligt. Ibland country. Och detta i ett alltför vintervarmt Sverige.

Låtar om hjärta och smärta som värmer. Där ljuset hela tiden syns där på andra sidan tunneln. Där Asha Alis röst är vacker och skarp.

Inte ett mästerverk. Men ett av 2006 års album, så här i slutet av året. En snäll skiva för oss som vill vara snälla. För oss som vill vara nära hjärtat.