Det är kanske lätt att tro att Gen;lons debutalbum, utgivet på Bugge Wesseltofts skivbolag Jazzland Recordings, skulle rida på den föryngringsvåg som jazzen ridit på de senaste åren. Inte minst här hemma i Sverige. Eller kanske att det åtminstone handlar om klubbjazz, sådär i skarven mellan å ena sidan traditionell jazzmusik och –instrumentering och å andra sidan house och andra elektroniska genrer.

Inget av dessa två gäller särskilt mycket för Gen;lon. Faktum att man nästan måste leta för att hitta eventuella jazzinslag.

Om det är bra eller dåligt är det väl som vanligt upp till var och en att själva klura ut.

”Dong Dong Gaaf” är istället rätt traditionell instrumentalhouse, av den lågmält melodiösa typen. Väldigt lågmäld, till och med.

För att ta några kliv tillbaka har Gen;lon just sina rötter i den musik som blir resultatet när man häller ner jazz och house i samma gryta. Bakom Gen;lon döljer sig Richard Gensollen och Jonas Lönnå, vars båda efternamn döpt det gemensamma projektet. Förutom att båda arbetar som DJ:s var Jonas dessutom ett av namnen bakom klubben Fusion, numer Raw Fusion. Så att Gen;lon låter som de låter är trots allt inte helt oväntat.

Trots att jämförelsen inte är riktigt rättvis mot någon av parterna kan jag inte låta bli att dra paralleller till Luomos senaste album ”Paper Tigers”. Inte egentligen så mycket musiken som stämningarna och sättet de båda artisterna bygger upp dessa på. I sina bästa stunder är ”Dong Dong Gaaf” vackert och varmt förförande på bästa möjliga deep house-vis. Kanske allra särskilt i ”Le”, som inte är många ackordbyten och ljudmoduler från 808 States ”Pacific”. Andra gånger flörtar Gen;lon med dub, artificiella pisktrummor och osynliga jättekörer, som i ”Sunday” (som verkligen låter ”söndag” på alla bra sätt). Jag skulle också kunna dra paralleller till skivbolag som tidiga Soma och tidiga Warp. En ljudvärld som är synnerligen behaglig.

Men så finns det ännu en sak som ”Dong Dong Gaaf” har gemensamt med ”Paper Tigers”: ibland tappar skivorna fokus känns det som. Eller så är det jag som gör det. Oavsett vilket blir det ibland nästan lite småtråkigt. Transportsträckor. Men de här bitarna är i minoritet, som tur är. Istället är det melodiösa som får stå i rampljuset för det mesta.

Sist men inte minst är ”Dong Dong Gaaf” årets kanske mest sympatiska albumtitel.

Nog så viktigt.