Japanska Mono blev något överraskande min första anhalt på min sedan länge planerade roadtrip som ägde rum i helgen. På bussen till Stockholm noterade jag att de spelade på Kulturhuset, och med tanke på att deras spelning på Arvika 2003 (?) var senaste gången jag såg dem kände jag att det var dags igen.

Konstaterar i efterhand att det var bättre på Arvika. Minns att Mono var mer drömska senast, även om en bekant lyckades somna två gånger under onsdagens spelning! Ljudet var dessutom under all kritik och skar nästan i öronen, eller så var det faktum att jag för första gången på mycket länge var på konsert utan öronproppar en alldeles för stor faktor. Sammantaget var jag något missnöjd och kände framåt slultet att det blev väl långdraget.

Annat var det när det kom till helgens egentliga startpunkt: Unholy Alliance II med Slayer som flaggskepp. Jag knallade från Gullmarsplan bort mot Hovet och det slog mig att det var ganska exakt tio år sedan jag gick samma promenad för första gången, då skulle Metallica beskådas på Globen. Kan konstatera att det har varit tio bra år, även om den glöd som fanns då har falnat sedan dess. Eller har de tio åren helt enkelt gjort mig luttrad.

Lamb of God var mitt första band ut denna afton och jag måste säga att jag gillade vad jag såg och hörde. Bandet må uppfattas som sammanbitna (eller skitnödiga om ni så vill) på platta, men på det stora hela gillar jag deras nya skiva. Och det är de låtarna som verkligen kommer till sin rätt på Hovet.

Redan när Walk with me in Hell inleds kommer första gåshuden, en reaktion som jag har funderat på en hel del sedan dess. Var det verkligen så bra eller handlar det om att jag själv varit minst sagt svältfödd på feta metalspelningar senaste året? En kombination troligen. Men faktum kvarstår: Lamb of God gör ett fett gig. Jag tackar och bockar.

Children of Bodom lämnades sedan åt sitt öde innan In Flames närmast pliktskyldigt beskådades. Göteborgarna har inte varit min kopp de senaste skivorna, något jag ändå får bekräftat under spelningens gång. Vad som även bekräftas är dock att bandet verkligen sitter på en lång radda hits, och en synnerligen energisk publik som ger järnet. Symbiosen dem emellan lyfter spelningen flera snäpp och väger nästa upp Anders Fridéns göteborgska ordvitsar. Nästan.

När det så är dags för Slayer är jag ganska mör. Icke desto mindre rycks jag med när de river av såväl klassiska thrash metal-dängor, som väl valda delar av nya Christ Illusion. Bandet är numera gamla gubbar och det märks i den alltför tillbakalutade spelningen.

Men Slayer kan, med sin låtskatt, komma undan med att ”bara” spela sina låtar. Och det gör de denna kväll. De gör precis det man förväntar sig, och de gör det bra. Inga våghalsiga utflykter, inga felsteg, inga riktiga överraskningar. Avslutningen med Raining Blood, South of Heaven och Angel of Death är lika skitbra som förutsägbar.

En öl på Kvarnen avslutar kvällen, då jag vill vara pigg inför fredagens Iron Maiden-spelning. Det var fem år sedan jag bevittnade järnjungfrun live in action och det var den anledningen, tillsammans med det faktum att jag gillar nya plattan, som gjorde att jag blev sugen på att se dem igen. Att jag däremot kände till setlisten är jag så här i efterhand mer skeptisk till. Överraskningsmomentet över att de bränner av hela nya A Matter of Life and Death försvann helt, och inte ens vilka klassiker de skulle avsluta med fick mig att lyfta på ögonbrynen.

Ändå skulle det vara att ljuga att britterna gör en dålig spelning. Det är svårt att göra det med det massiva publikstödet som bandet åtnjuter. Bruce Dickinson blir till och med mållös i ett mellansnack halvvägs genom nya skivan. Och när den avslutats och man bränner av Fear of the Dark formligen exploderar Globen. Fantastiskt.

Fyra låtar till av de gamla bjuds det på innan det hela är över och det är inget annat att göra än att bocka och buga. Visst hade jag gärna hört fler låtar, men att dra ut på konserten längre hade troligen varit till och med Iron Maiden övermäktigt.

Lördagen innebar sedan tåg till Örebro och mäktiga Vader på Satin. Förvånansvärt pigg var jag, trots det intensiva schemat, och det blev inte sämre av den smått fantastiska spelningen som polackerna gjorde.

Hela genomförandet osade professionalism och likt förra gången jag såg dem var det ett snortajt set där de blandade och gav från flera av sina plattor, även om tyngdpunkten låg på de mer sentida verken. Avslutningen med Wings och, vilket sammanfattar helgen fruktansvärt bra, en cover på Raining Blood var helt makalös.

En avslutning värdig en fantastisk helg.