”You embraced change like it was the newest pair of Jordan's on the block,” skriver Ahmir ”?uestlove” Thompson om J Dilla i häftet till postuma och gravt underskattade ”The Shining”. Han skulle lika gärna kunnat skriva om sig själv. För det enda man kan vara säker på när man sätter på en ny skiva med hans band The Roots är att den inte kommer att låta som den förra.

Så när Ola Andersson efter någon lyssning konstaterade att det kändes som om de tagit ännu ett steg bort från det vi traditionellt kallat hiphop var det egentligen inget förvånande. Den snabbt svalnande föregångaren ”The Tipping Point” var på många sätt ett försök att göra mer traditionell hiphop. Det här är motreaktionen.

Samtidigt som det här är ett stort steg i en ny riktning blickas det tydligt bakåt i Roots-historien. Gamle medlemmen Malik B är tillbaka som gäst på ett par spår och på skivans överlägset bästa låt ”False Media” tolkar sextetten (Capt Kirk på gitarr och Knuckles på slagverk är nya fasta medlemmar i bandet) om en bit ur Public Enemys ”Don't Believe The Hype”. Det sista som en vink till mitt-90-talets ”hip hop 101″-medleyn.

Men tydligast är ändå det fortsatta dekonstruerandet av hiphopen. The Roots fortsätter att montera ner genrens byggstenar till sitt ursprung. Resultatet är en sotigt svart skiva som pendlar mellan funk, rock och soul lika gärna som återskapat beatmaskineri och mikrofon.

Jag har aldrig förstått diskussionen om att Black Thought skulle vara en trist MC. Att han delvis gör nya ämnesval den här gången betyder därför inte så mycket för mig. Jag har alltid gillat honom, även om hans flow och texter precis som i 99 fall av 100 mer är ett instrument än något annat. Jag lyssnar ärligt talat inte särskilt noga på texter. Men det är klart jag hör att han blir bättre och bättre för varje år som går.

Om jag bortser från den bedrövliga första singeln ”Don't Feel Right”, som måste vara ett desperat försök att nå ut via amerikansk radio, är ”Game Theory” en fläckfri skiva. Kalla mig okritisk fanboy, men jag kan inte hitta några anledningar att inte älska det här. Inte ens när de plockar ner en Radiohead-låt (”You and Whose Army”). Allt blir ändå magi till slut.

Och apropå J Dilla, så kastar han ett öga och öra på både första och sista låten. Det är klart att vi kan se på ”Game Theory” som en minnesruna över hans liv och verk. Att hans ande lever i de här 13 låtarna råder det hur som helst inga tvivel om. Förändringen är vägen framåt.