dagensskiva.com

48 timmar

Gästrecension

Hüsker Dü: New Day Rising
New Day Rising (CD) Hüsker Dü
1985
SST
10/10

Oemotståndlig ångest

Lyssna

Sök efter skivan

Under 80-talet gjordes inte bara axelvaddspop i olika former utan också oerhört bra alternativ musik. I USA fanns flera scener med grupper som blandade olika stilar. En var Kalifornien-baserade Paisley underground med band som till exempel
Game Theory och Dream Syndicate. I andra änden av landet, i Minnesota för att vara exakt, fanns en kokande
new wave/punkscen med bland annat The Replacements och inte minst Hüsker Dü. Det senare en powertrio i punkformat. Hüsker Dü hade inte bara branschens sjukaste namn (danska för ”minns du”),
utan släppte också flera fantastiska skivor i mitten av decenniet. 1985 var bandets guldår och dom gav ut två skivor, varav en var ”New Day Rising”,
uppföljaren till deras genombrott ”Zen Arcade”.

Till skillnad från ”Zen Arcade” är ”New Day Rising” renodlad punk, men med tydliga rötter i 60-talspop som The Beatles och The Byrds. Det är extatisk, blödande energi från början till slut och plattan sparkas igång med ett primalskriksliknande, ångestladdat titelspår. Det känns som om gruppens rivaliserande låtskrivare, gitarristen Bob Mould och trummisen Grant Hart tävlar hela skivan ut om vem som ska stå i centrum. Båda sjunger nämligen lead vid olika tillfällen och på vissa spår är det svårt att urskilja vem som sjunger vad helt enkelt. Rösterna blandas ibland till grötigt oljud men det passar bara bra in i soundet som helhet.

Rivaliteten mellan sångarna och smärtan i låtarna späds på av det faktum att Hüsker Dü led av ständiga interna gräl plus att både Bob och Grant brottades med drogmissbruk.

Vad som skiljer ”New Day Rising” från andra plattor i samma genre är det oerhört starka låtmaterialet, smarta texter, det fina musicerandet och gruppens unika förmåga att blanda smärta och humor till en och samma smet. Låtarna är också fulla av fina melodier som ibland tar ett tag att upptäcka.

Det har aldrig gjorts nåt liknande i Sverige så vitt jag vet. Detta la grunden till 90-talets grunge och punkrevival och var vad dåtidens finniga tonåringar som Billie Joe Armstrong och Kurt Cobain diggade i sina pojkrum.

Produktionen på ”New Day Rising” är tunn som en nagelfil och ska jag vara petig så är det stundtals lite störande. Å andra sidan hade en överproducerad punkplatta inte kännts punk alls och Hüskers D.I.Y-etik och estetik är väldigt påtaglig. Bob Mould såg ut som ett mobboffer, en plufsig datanörd som någon elakt stuckit en gitarr i händerna på och knuffat upp på scen.

Plattans kanske bästa låt heter ”Celebrated Summer” och det var också den som gjorde att jag fick upp ögonen för Hüsker Dü. En till synes vanlig punkdänga men ack så fel man kan ha. Sällsynt catchiga melodier och ett break med 12-strängad akustisk gitarr som genast för tankarna till The Byrds. Andra favoriter är ”I Apologize”, ”Folk Lore” och ”59 Times The Pain”, som är låten det svenska hardcorebandet tagit sitt namn från.

”New Day Rising” är ingen easy listening. Det tar en stund att gilla den speciella stämning som råder på skivan, det skräpiga soundet och den ångestridna musiken. Men när man gör det så är den sanslöst belönande och blir bara bättre för varje gång. Precis som en skiva ska vara.

Kolla upp den.

Aron Sik

Publicerad: 2006-11-18 00:00 / Uppdaterad: 2006-11-18 00:00

Kategori: Dagens skiva, Gästrecension, Lördag, Recension | Recension: #3949

12 kommentarer

punkscen. är. ett. ord.

Medlem 2006-11-18 00:02
 

fyfan, idioterna i det här bandet skall ställas inför rätt vid emorockstribulalen i seattle och dömas till döden för att ha inspirerat så otroligt mycket skitband

Medlem 2006-11-18 00:13
 

Bara för att arg skåning sågar måste jag kolla in. Tipstack!

Medlem 2006-11-18 10:02
 

Herregus, Uncle Remus, ska du kolla in allt Arg Skåning sågar så måste du ju kolla in all musik som finns.

Och sen är väl Hüsker Dü norska för "minns du".

Medlem 2006-11-18 10:54
 

Och Herregud ska det såklart stå…

Medlem 2006-11-18 10:54
 

Ha! Denna plattan köpte man när den kom. Fan vad bra dom var. Fast senare grejer som "Warehouse" var bättre. Och Bob Muolds band Sugar. Remus borde kolla in deras "Copper Blue" – en klassiker.

Medlem 2006-11-18 11:16
 

Sugar gillade jag som fan i mitten av 90-talet, Hüsker Dü har jag dock aldrig kommit mig för att kolla upp. Känns som att det börjar bli dags att göra det snart.

Medlem 2006-11-18 12:16
 

Ett av åttiotalet bästa band. Zen Arcade, Metal Circus och denna. Fast sedan blev det pannkaka av precis allt i och med Candy apple grey. En skiva så ebehagligt usel att man kastar upp. För övrigt den skiva som "rockskribenter" brukar nämna som den bästa. Ni vet Håkan Steen och övriga.

Dunderklumpen Medlem 2006-11-18 13:23
 

Förgångaren Zen arcade är en tio-poängare och denna innehåller också många bra låtar men med medioker produktion som sagt.

Efter denna skiva mognade dom och blev vuxna d.v.s lite tråkigare och mindre stökiga men fortfarande skrevs det bra poplåtar.

Medlem 2006-11-18 15:21
 

Bra skit. Jag håller dock Warehouse högst. Candy Apple Grey dynga? Knappast.

Medlem 2006-11-18 17:23
 

New Day Rising är bra, men Zen Arcade är fortfarande bättre. Men alltså, Candy Apple Grey, Flip Your Wig & Warehouse ska en rockmusiklyssnare också äga.

Dr. Sprtsch Medlem 2006-11-18 22:07
 

Dålig produktion verkar tyvärr vara ledordet när många av de här plattorna gjordes. Det är ju bara att lyssna på tidiga Dinosaur JR. Men det blir inte så mycket sämre bara för det. Jag älskar sura solon av J Mascis! =D

Medlem 2006-11-23 00:08
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig