Jag skulle kunna göra det här väldigt enkelt för mig.

Aphex Twin.

Ungefär så låter ”Nebulae”.

Jag skulle, i ett försök att verka som att jag gjort ett gediget recensentförarbete, kunna bli lite mer specifik än så.

Aphex Twin ”Selected Ambient Works 85-92″.

Liksom för så många andra som först upptäckte saker som house och techno i slutet av åttiotalet, kom den ambienta technon att bli inkörsporten till det som idag förmodligen skulle klumpas ihop under ”electronica”-rubriken, även om den termen ännu inte dykt upp. Åtminstone inte som ett behändigt sätt för media att klumpa ihop en massa spretande underströmningar på samma sätt som ”jazz”, ”pop”, ”rock”, ”hiphop”, ”disco”, ”soul” och alla andra.

Det var vid den tiden vi lärde oss att acid jazz, med bolag som Talkin' Loud och Mo' Wax, och samlingar som ”Royalties Overdue” och ”Headz” var värsta heta grejerna. Det var också då vi lärde oss att bolag som Warp och Soma också var värsta heta grejerna om man fallit för den, för det mesta, mjukt melodiösa men samtidigt maskinellt kallhjärtade ambienta techno-grenen som européer tyckte om att skruva ihop.

”Ambient”, fast med mindre valiumdoser, som någon konstaterade.

Liksom för så många andra som först upptäckte den här nya musiken var Aphex Twins monumentala samling ”Selected Ambient Works 85-92″ ett av de första mötena. ”Selected Ambient Works 85-92″ är fortfarande den Aphex Twin-utgåva som jag håller allra högst.

Outputmessage kunde alltså ha valt en sämre förbild.

Nu är ”Nebulae” inte en ren blåkopia av den första volymen av ”Selected Ambient Works”, eller för den delen Aphex Twin, men inledande ”Glintz” och ”Sommeil” låter verkligen otäckt mycket som något som hade kunnat vara med på Richard D. James-samlingen men som föll bort i sista gallringen. Det är samma typ av rätt raka dansrytmer med technoprägel, insvept i en bomullskörd av svävande ljud som hämtade från en inspirationskammare för sci-fi-filmare. Ja, i ärlighetens namn finns det fler spår som jag också kunnat stoppa in i samma kategori.

Jämfört med ep:n ”Oneiros” har de mest udda stigarna fått växa igen till förmån för bitvis mer konventionella rytmbyggen, men samtidigt känns det som att mer tid och energi den här gången ägnats åt överbygget. Melodierna. Och det är just där som både styrkan och svagheten hos ”Nebulae” ligger. Eller rättare sagt: svaghetstecknen börjar krypa fram när melodierna och de stämningsfyllda, svepande ljudmattorna inte lyckas hålla intresset uppe. Mot slutet tappar ”Nebulae” lite i fokus och det känns som att idéer återanvänds från första halvan av albumet.

När ”Nebulae” är som bäst, däremot, kvalar låtarna utan problem in bland de mest intressanta som getts ut i år.

Även för oss som spelat sönder ”Selected Ambient Works 85-92″.