We don’t sound like the other Art of Noise, but we’re influenced by them.

Orden är Paul Morleys, mannen som mer eller mindre formade konceptet Art of Noise 17 år tidigare. Genom sina pressmeddelanden och konvoluttexter och sina idéer till videor och pressbilder byggde han myten Art of Noise, även om han själv hade marginellt mycket med själva musiken att göra.

Tio år efter Art of Noise förra album Below the Waste och 14 år efter det att de tre verkat tillsammans under namnet Art of Noise återförenades Paul Morley, Trevor Horn och Anne Dudley och tog dessutom in Lol Creme (med förflutet ibland annat 10cc och Godley & Creme). En grupp som alltså bara hade namnet gemensamt med det Art of Noise som revolutionerade åttiotalet.

Att Paul Morley åter var en i Art of Noise-ledet betydde förstås att det var koncept-time igen. Och när Paul Morley tänker koncept tänker han koncept på riktigt, i en tid när konceptalbum var rara fåglar: ett album influerat av, och tillägnat, kompositören Claude Debussy. Och det fanns nog väldigt många skäl till det. Det här, inte minst:

Eventually, Claude Debussy was recognized as one of the greatest composers of his time. Today, he is more than that. He is considered not only the greatest French composer who ever lived, he is considered as the revolutionary who set 20th century – on its way

Vid randen till ett nytt millennium var det inte svårt att tänka sig att tillbakablickandet till förra millennieskiftet nådde även det nya Art of Noise. Samtidigt kan ovanstående beskrivning, om än i något mer modest omfattning, också fungera som en rätt bra beskrivning på det som Art of Noise själva skapade något århundrade senare. Definitivt om man frågade Trevor Horn och Paul Morley.

Om Art of Noise på Below the Waste hunnits ikapp av sin samtid och börjat influeras av den musik de själva varit en inspirationskälla för så var det nya Art of Noise en ren produkt av drum’n'bass och hiphop. Med hjälp av Sally Bradshaw, Carol Kenyon, Donna Lewis och rapparen Rakim skapades för det mesta melodiös drum’n'bass som gavs form av Anne Dudleys pianospel och orkesterarrangemang. Ibland var hiphop-inslagen tydligare, särskilt på Rakim-spåret Metaforce. Allt sammanhållet av en berättelse om Claude Debussy, hans skapande och hans liv, mäktigt framförd av skådespelaren John Hurt.

Här finns några riktigt vackra och underbara stunder. Som lågmälda och stillsamma Moments in Love-ättlingen To Be Blue, med operasång från Sally Bradshaw (som Trevor Horn för övrigt även använde när han producerade Pet Shop Boys Left to My Own Devices och It’s Alright). Continued in Colour (en repris av Dreaming in Colour) är förstås smått fantastisk och The Holy Egoism of Genius är inte långt efter. Men i övrigt är The Seduction of Claude Debussy lite för ointressant. Den griper för det mesta aldrig tag och mycket passerar nästan helt grått förbi. När Approximate Mood Swing No. 2 dessutom slutar i Moments in Love blir det tydligt att även medlemmarna själva insåg att det här inte kunde mäta sig med det tidiga materialet.

Det riktigt stora undantaget till det här, och albumets allra bästa spår, är Dreaming in Colour – där Annes piano och arrangemang, Sally Bradshaws operaskolade röst och Donnas och Carols viskande röster möter en snygg saxofon, John Hurt och drum’n'bass (med en riktigt svängig Roni Size-bas) möts i perfekt harmoni. Ett fullständigt omistligt bidrag till Art of Noise-katalogen.

The Seduction of Claude Debussy är fascinerande på många sätt, men mestadels på ett konceptuellt plan. Vilket kanske var precis det som var tanken.

Debussy didn’t believe in God
He didn’t believe in the establishment
He didn’t believe in bourgeois convention
He didn’t believe in Beethoven or Wagner
He believed in Debussy

Inte konstigt att Paul Morley tilltalades av Claude Debussy.

LÄNKAR

Ola Andersson vs The Art of Noise
Dagensskiva.com:s stora Art of Noise-special.