I loved the name Art of Noise so much that I forced my way into the group. If over the years people asked me what I did in the group I replied that I named them, and it was such a great name, that was enough to justify my role. I was the Ringo Starr of Art of Noise. I made the tea. Oh, and I wrote the lyrics to one of the loveliest pieces of pop music ever–Moments in Love. When Trevor and I left, they became a novelty group who had hits with Tom Jones.

Vad som egentligen hände 1985 är fortfarande inte helt utrett. Trevor Horn och Paul Morley ville ta Art of Noise i en riktning som de andra tre inte gillade. J.J. Jeczalik och Morley gick inte ihop och Jeczalik tröttnade på Morleys skrivande som han tyckte var pretentiöst. Jeczalik, Anne Dudley och Gary Lagan tyckte att han inte bidrog till gruppens skapande, men ändå fick lika mycket utrymme som de övriga (Jeczalik ska ha kommenterat hur mycket Morley bidrog till albumet (Who’s Afraid Of?) The Art of Noise med: ”It’s difficult to tell. We say approximately 1.73 percent, but it could even be as high as two percent”).

Kanske var det något av ovanstående. Kanske allt. Kanske något helt annat. Klart är oavsett vilket att Dudley, Lagan och Jeczalik lämnade gruppen bokstavligen talat precis före ett planerat Art of Noise-framförande, vilket tvingade Morley att improvisera ett framträdande där han satt och läste sina egna texter över Art of Noise-musik med dansare i bakgrunden. Dudley, Lagan och Jeczalik, gruppens musikaliska motor, tog med sig gruppnamnet, lämnade ZTT och skrev nytt kontrakt med China Records.

1985 dog konceptet Art of Noise. Det var också då som gruppen Art of Noise föddes på riktigt.

Jag läste någonstans någon som om In Visible Silence skrev att det den här gången verkade som att gruppen faktiskt bestämt sig för att verkligen göra musik, inte bara låtsas. Och visst, på många sätt stämmer det. Jämfört med debuten är Art of Noise andra album på många sätt en popskiva. De mest experimentella delarna har fått stryka på foten. Eller rättare sagt, även i de mest experimentella stunderna har melodierna fått en självklar plats. Det gör In Visible Silence betydligt mer lättlyssnad än föregångaren, men grundstommen är densamma: det hårda och stökiga i en intim kinddans med det mjuka och melodiösa.

Resan börjar den här gången i Opus 4 med en försynt och flytande syntslinga som enda bakgrund till det röstspel som flyter runt i första rummet. En lek med ord, där ord och fraser stoppas in i lager på lager, likt de kanonsånger de flesta sjungit som små. Å ena sidan helt i linje med det Art of Noise gjort tidigare, men samtidigt en markering på något helt nytt.

Jag vet inte om det var uppehållet och brytningen från Horn, Morley och ZTT som var anledningen, men med In Visible Silence visade musikerdelen av Art of Noise att de klarade sig alldeles utmärkt på egen hand. Faktiskt till och med bättre än tidigare.

Förutom att den skruvade sidan av Art of Noise fortsätter på samma sätt som tidigare, med det dansanta och det konstiga skuttandes gatan fram med glada språng, inledde det nyfödda Art of Noise sina samarbeten med andra, mer eller mindre riktiga, artister. In Visible Silence gav ifrån sig tre singlar: Paranoimia (som i sin singelversion gästades av Max Headroom, världens förste virtuelle VJ, med allmänt förvirrat mumlande om sömnlöshet på ett omöjligt svängigt sätt), Peter Gunn (nyinspelning av Duane Eddys sextiotalslåt, med Eddy själv som gitarrgäst) och Legs. Alla tre bland det bästa gruppen spelade in under sin karriär.

Men singlarna, och albumets övriga spår, till trots är det ändå två låtar som mer än något är In Visible Silence där de ligger inskjutna som två sjuminutsmastodonter på respektive sida om vinylen. Det är också två spår som i mångt och mycket är varandras stämningsmässiga och ljudmässiga motsatser.

A-sidans stycke, Instruments of Darkness är, som så många andra västmusiker tog upp någon gång under sin åttiotalskarriär, en kommentar mot apartheid-Sydafrika. Med hårda, forcerande stötar marscherar Instruments of Darkness likt de mörkrets instrument som styrde Sydafrika. Efter drygt tre minuter förändras musiken, från en framrullande ”We don’t need no education”-vällande mur till ett stridsrop som ekar ut över barrikaderna och kåkstäderna. Så, efter fyra och en halv minut börjar det kompakta mörkret brytas sönder genom en tunn och svävande mjuk melodislinga som växer sig starkare innan stridsropen återigen tar över. När en knapp minut återstår förändras musiken återigen och stridslarmet försvinner bort, dammet lägger sig och de överlevande tittar ut över slagfältet till tonerna av ett gränslöst sorgligt och vackert piano. Få andra musikaliska upprop mot apartheid-regimen sa så mycket med så få ord. Och utan ord är det också upp till lyssnaren att avgöra vad det ödsliga pianot egentligen signalerar. Vem överlevaren som ser ut över den andra sidans fallna krigare egentligen är.

Där Instruments of Darkness vällde fram som en ångvält är b-sidans huvudnummer mjuk, vacker och fylld av ensamhet och kärlek. Camilla – The Old, Old Story är på många sätt en yngre kusin till Moments in Love. Samma tonläge. Samma kontrast mellan hårda och kalla ljud lagda på mjuka och varma melodier, skapande en helhet som är mycket större än delarna. Pianot, det metalliska klockspelet och den viskande rösten som mumlar fram ”question” om och om igen utan att någonsin få ett svar skapar sju minuter av alldra blåaste slag som utan tvekan hade fått en betydligt större plats i musikhistoriens svallvågor om Moments in Love inte redan skapats.

In Visible Silence är inte bara Art of Noise bästa album, det är ett av de bästa album som överhuvudtaget spelats in.

LÄNKAR

Ola Andersson vs The Art of Noise
Dagensskiva.com:s stora Art of Noise-special.