När John Legend och hans ”Get Lifted” landade i mitt liv för två år sedan fastnade jag direkt. Kanske inte lika mycket för förstasingeln ”Used To Love U” som för euforiska ”She Don't Have To Know” eller den vidunderligt vackra skildringen av vardagsromans i ”Ordinary People”. Med sin perfekta avvägning mellan kropp och själ, skit under naglarna och flygelsalong, och backad av producenten som var mest i ropet, Kanye West, togs han emot med öppna armar och överröstes med priser och lovord från alla möjliga håll.

Jag lyssnade med inlevelse, gjorde låtarna till soundtrack, okritiskt hyllande och glad. Inte ens Snoop Doggs halvdassiga medverkan på ”I Can Change” störde mig nämnvärt.

Och nu är den svåra andra skivan alltså här. John Legend satsar stort. Det sniffas på både rock och gammal gospel. Han använder sin röst på nya sätt, visksjunger, raspar och vågar sig på de höga tonerna. Influenserna är många, fler än förra gången, och viljan att sammanfoga dem finns onekligen. Stora namn som Raphael Saadiq, Kanye West och will.i.am finns med i kulisserna. Ändå lyfter det aldrig, resultatet är ett luftslott, även om alla byggstenar finns för att göra något konstruktivt. Låtar som ”Save Room”, ”Heaven” och ”Stereo” är förvisso bra, men lyckopirret uteblir. Är det jag som förlorat min naivitet eller är det John Legend som idisslats till färglöshet? Där ”Get Lifted” bjöd på återhållna blå likväl som storartade röda tongångar är ”Once Again” en beige, jämntjock och ganska smaklös massa. Varken toppar eller dalar. Lagom.

”I want them to hear that I've grown”, säger John Legend. Det som hörs är en man som hade tråkigt när han skulle spela in uppföljaren till en prisad debut. ”Once Again” har utan tvekan potential att växa med tiden, men vill man bli knockad omedelbart återstår dessvärre bara ett torrt konstaterande: Det var bättre förr.