Man kan tycka vad man vill om Black Eyed Peas.

Det är det många som gör.

Och oavsett vad man nu tycker verkar såväl belackarna som många av de som gillar gruppen kunna enas om att den svaga länken stavas Stacy Ferguson. Och ja, ”den svaga länken” är en förmildrande omskrivning av det allmänna omdömet som det uttrycks rätt ofta.

Visst var Fergie med på resan då Black Eyed Peas kanonkulade sig från trevlig rycksäck för de hyfsat insatta till festglimrande överalltmusik. I ringsignallistorna, inte minst. Visst hade knepet att plocka in en snygg, ung tjej och trycka upp henne mot kameralinsen med saken att göra. Men det handlade ännu mer om att Black Eyed Peas i och med ”Elephunk” sprang rakt in i framgångsformeln bestående av lika delar snygg produktion och klistriga refränger för festgolvet.

Jag har aldrig haft problem med Fergie. Tvärtom lyckades hon utan problem ta utrymme på sitt eget självklara vis. Och Black Eyed Peas Mark II är ju trots allt inte Black Eyed Peas utan Fergie.

Inte helt oväntat kom så dagen när det blev dags för Fergie att ta klivet ut och prova vingarna på egen hand. Ett steg som upplagt för ett gigantiskt magplask när det visar sig att helheten väldigt påtagligt är större än de individuella delarna. Men så blir inte fallet.

Tvärtom blev det här långt mycket bättre än vad jag faktiskt hade vågat hoppas på.

Okej, ”på egen hand” är väl, som för de flesta soloartister, en överdrift. Särskilt som Black Eyed Peas-kollegan Will.i.am har rattat större delen av låtarna på Fergies album. Och för det mesta med riktigt bra resultat.

Wills produktion sparkar igång hela albumet med kaxigt electrostudsande ”Fergalicious”, fortsätter med personlighetskluvna ”Clumsy”, som otåligt hoppar mellan stortrummeslammer och gulligt maskinplonk på samma basketplan som De La Souls ”Hey Love” och kliver sedan raskt över till snyggt Commodores-samplande smäktballade ”All That I Got (The Make Up Song)”. Lite senare möts Will och Fergie mellan crunk och The Temptations i ”Here I Come” – en låt som, precis som tidigare nämnda, är skitbra.

Någonstans mitt i alltihop vräker Print Boardz upp ”Pedestal” och förvandlar ”London Bridge Is Falling Down” till några av årets snyggaste knorrfunkminuter. Och så förstås, förstås, förstås albumets två bästa låtar, framfödda av Polow Da Dons händer. Först årets mesta sluggerslammerbomb ”London Bridge” (London Bridge verkar överlag vara grejen på ”The Dutchess”) och sedan dess raka motsats i synnerligen välkammade, slicka och nästan lika fantastiska ”Glamorous”. Tänk Princes balladåttiotal och Timbalands mest själfyllda stunder och du hamnar inte långt ifrån målet. Dessutom är Ludacris förvrängda gästinhopp och Fergies utdragna ”s” sist i ”glamorous” albumets två snyggaste detaljer.

Egentligen dippar bara ”The Dutchess” lite grann i Will.i.ams ”Voodoo Doll” som inte riktigt når lika högt som de övriga uppräknade. Faktum är att jag inte kan låta bli att konstatera att ”The Dutchess” är 2006 års så här långt bästa album.

I åtta låtar.

Sedan… händer nåt.

Efter att hållit sig rätt fast i den moderna r'n'b-musik börjar så ”The Dutchess” spreta. Gissningsvis har Fergies rådgivare tipsat henne om att en skiva som innehåller fler genrer tilltalar fler människor och säljer därmed fler exemplar. Säkerligen ett helt riktigt konstaterande. Tyvärr.

De sex sista låtarna hinner Fergie med lite mjukisbossa, lägerelds-vibbar i ”Redemption Song”-skolan, Shakira-gitarrer och en John Legend-skriven ballad (som landar om precis fel sida av smörfilmballadsgränsen). Allra värst blir det i ”Mary Jane Shoes” där Fergie får sällskap av fru Marley och The I-Three's, gör reggae baserad på ”No Woman, No Cry” som mot slutet kollapsar totalt i nåt slags skejtpunkrace med lite jazzvibbar inslängda allra sist. Allt producerat av Will.i.am. Just i den stunden är jag faktiskt beredd att klättra över på belackarsidan av staketet och göra gemensam sak med dem som anser att Will inte har några fel som ett baseballträ inte kan fixa till. Det hjälper föga att hela Black Eyed Peas kommer in i avslutande ”Get Your Hands Up” i en rätt oinsprerad crunk-sak.

Men. De där sex sista låtarna glömmer vi. Vi programmerar cd-spelaren. Plockar bort dem ur mp3-spelarens spellista. Bryr oss inte om att köpa just dem.

I åtta låtar är ”The Dutchess” årets bästa album.

Och ”London Bridge” en av årets allra, allra bästa låtar.