Först ett försiktigt fladdrande ljud som följs av ett klart ”biBibi-Biii” och ett direkt svar med samma mynt. Hornen tar täten i 30 sekunder innan ståbasen och en skranglig samling slagverk kryper in i bilden tätt följd av ett elpiano och gnisslande elektroniska ljud. På mindre än tre minuter är jag såld, hänförd och förlorad.

Den svenska jazzens verkliga supergrupp (Sonic Mechatronik Arkestra får ursäkta) tar ett steg bak och tre steg fram. Det jordiga och mustiga samspelet från debuten får sällskap av uppföljarens ren- och välspel och ett par rejäla nypor nya stämningar. Det är fylligare än sist, mörkare, djupare och friare än någonsin. Det är inte utan att jag blir sugen på att sätta på mäster Goran Kajfes strålande soloutflykt ”Headspin” igen. ”Luma” är där uppe med den, i samlingen av det allra bästa svensk jazz kunnat erbjuda på 00-talet.

Även om Kajfes på trumpeter och Ruskträsk på träblås som vanligt tar stor plats och kräver lyssnarens uppmärksamhet är det baslinjen med Peter Forss bas, Janne Robertssons trummor och Daniel Karlssons pianon och orglar som kör över mig den här gången. Alldeles särskilt är det Forss tjocka bas som fullkomligt golvar mig.

Det handlar om sju nyskrivna egna kompositioner och en cover av King Crimsons ”Moonchild”. Men mest handlar det om 43 minuter grymt sväng parat med magiska stämningar som tar mig på en nyfiken upptäcktsfärd genom både trollskogen och djungeln. Sagolikt vackert.