Recension
- Ships (CD) Danielson
- 2006
- Secretly Canadian
Tillmötesgående falsettindie
Kärt barn har många namn. Daniel Smith, som det här kära barnet med många namn egentligen heter, har upplevt mer komplicerade namnbyten än P Puffy Daddy Diddy Combs. Inte helt olikt Will Oldhams Palacealias, så har Daniel lite olika namn beroende på vem han jobbar med. Daniels karriär inleddes med ett examensprojekt som han gjorde under namnet Danielson. Det som har skett sedan dess är inte helt lätt att få ordning på, men det har gått via Br. Danielson (eller Bro. Danielson, eller Brother Danielson), Tri-Danielson och, framför allt, Danielson Famile.
Med ”Ships” återvänder Brother Tri-Danielson Famile till brottsplatsen genom att återigen använda sig av namnet Danielson. Med sig för att knyta ihop säcken har han på ”Ships” även samlat ihop släkten, och alla som han mött under resans gång. (Tänk begravningsscenen i ”Big Fish” när alla dessa osannolika besynnerliga människor dyker upp. Fast utan begravningen.) Bland gästande artister finns Sufjan Stevens och Deerhoof. Med är också Daniels syskon, likt de varit på flera tidigare skivor, och rör ihop skivans instrumentkompott och vokalarrangemang.
”Ships” är alldeles tydligt mer tillmötesgående än tidigare Danielson, lite hjälpsammare att lyssna på. Om det sedan är bra eller dåligt kan jag inte helt bestämma mig för. Det är inte lika mycket lek med udda takter och instrumenteringar, inte lika galet och oredigt som det har varit. Men Daniels falsettstämma är den samma som tidigare. Han sjunger sina toner lika ljust som Mariah Carey. Fast på indie. Någon gång ibland, jag hör det på de släpiga utdragna orden i ”Bloodbook On The Halfshell”, kommer han ner (ja, ner) till nivån där Mercury Revs Jonathan Donahue brukar befinna sig. Men sedan trycker han i lite igen och låter ljust som Askungenmössen på julafton. Jag behöver väl inte ens säga att Daniel Smith har en tämligen karaktäristisk röst.
Och eftersom Daniel menar att det inte ska finnas någon tydlig distinktion mellan det visuella och musiken de spelar (”One enters your heart through your eyes, one through your ears”), kan jag ju inte låta bli att nämna hur just det sjöfararromantiskt visuella med skivan lever i en fullkomlig samvaro med det som är på den.
Publicerad: 2006-10-01 00:00 / Uppdaterad: 2007-12-13 13:59
3 kommentarer
Det här låter för pretto för att jag ska orka engagera mig tyvärr.
#
seeasex, word. så sant
#
Lyssna på Did I Step On Your Trumpet så smälter ni. Kalasbra låt. mycket bra skiva.
#
Kommentera eller pinga (trackback).