På ett sätt finns det få saker som går upp emot att få en skiva i handen som man inte vet ett smack om. Visst kan omslag och låttitlar göra att man skapar sig en mental bild av det som väntar, men det blir företrädelsevis mest konstateranden i förbifarten. Värre är det med skivor man vet mer om. Då kommer ju de där förväntningarna och drämmer ner en massa fartgupp och avspärrningar mellan musiken och örat och ställer till det i största allmänhet.

Pratar man i betygstermer betyder det här ganska enkelt att vissa skivor börjar rätt långt ned med, ibland goda, chanser till förbättring. Andra gånger sitter fullpoängaren där när man precis ska till att lyssna igenom alstret för första gången. Sedan påbörjas det betydligt tråkigare arbetet att nedgradera betyget steg för steg.

I fallet Paper Tigers är det tyvärr precis det sistnämnda som var fallet.

Av alla alter egon som kamelonten Sasu Ripatti är det ju som Luomo han nått allra högst. Med Vocalcity och framförallt 2003 års The Present Lover. Då hans ljudexperimenterande och hans känsla för varma och vemodiga melodier förts samman i lika stora delar och skapat det där magiska.

Ja. Magiskt. Precis så stora ord handlar det om. Så mycket det bara går.

När jag recenserade The Present Lover darrade handen när jag skulle fylla i den sista betygsfyrkanten. Varför den till sist inte hamnade där vet jag inte. Kanske var jag rädd att den skulle verka mer avskräckande än inbjudande. Men The Present Lover är värd det högsta betyget. Tillsammans med kanske fyra andra album den här sidan 2000-talet.

De där förväntningarna – de där jävla förväntningarna – låg alltså staplade runt Paper Tigers långt innan albumet ens hette Paper Tigers. Och eftersom fullpoängaren redan var nedskriven på pappret intill när jag började lyssna blev det några desperata vändor med Paper Tigers i stereon. Jag väntade på det där magiska ögonblicket då skivan skulle öppna sig och bjuda in mig hela vägen. Det har fortfarande inte dykt upp.

Det beror förstås på att Paper Tigers inte är lika bra som The Present Lover. Eller ens Vocalcity.

I vissa läger var Sasus kursändring mellan Vocalcity och The Present Lover att jämföra med ett deltagande i Idol. En pop-sell-out. Själv tyckte jag ju, som sagt, att det var det som var kärnan och styrkan hos Luomos andra album. Den lättillgängligt dansanta och öppna ytan som bara knappt dolde det bubblande och sprakande minimalkaoset därunder.

Om The Present Lover smög in rytmer under ljudmattorna från Vocalcity är Paper Tigers ett steg närmare andra delar av Sasus musikaliska personlighet. Samtidigt är Paper Tigers också en bredare palett av upplevelser än föregångarna.

Nu innebär självklart inte det faktum att Paper Tigers inte kan mäta sig med The Present Lover att Paper Tigers är ett dåligt album. Tvärtom. Johanna, som numera verkar heta Iivanainen i efternamn, sjunger lika bräckligt sensuellt som tidigare. Sasu jobbar ännu tydligare med rösterna som instrument, värdigt ett Art of Noise och ger fascinerande och rätt ofta vackra effekter. Really Don’t Mind och Let You Know är verkligen inget annat än smått fantastiska.

Men.

Lekarna med ljud och rytm har den här gången fått ta lite för mycket fokus från melodierna. Sasu klipper sönder rösterna för mycket på sina ställen och det som på tidigare album var lyckade effekter och kryddor blir här överdos. Att låta jazzsångerskan Johanna leka vibratordiva över Luomos småskaliga ljudskapelser funkar inte alls. Och ja, jag sakar Antye Greie-Fuchs som bara är med på ett ynka spår.

Paper Tigers är fortfarande Luomo. Det är fortfarande musik som har någon grund i minimalistisk tech house av det snitt som Sasu Ripatti gör bättre än de flesta. Paper Tigers är en intressant och suggestiv kompanjon i musikspelaren.

Kanske var det förväntningarna som knäckte Paper Tigers. Kanske är jag just nu inte på Luomo-humör. Kanske är det vädret. Solen och värmen. Kanske behöver jag mer tid.

Fråga mig igen vad jag tycker när Paper Tigers släpps 16:e oktober – när jag haft lite mer tid att leva med Luomos tredje album.

Eller kanske ännu hellre: vänta att fråga mig till november eller så.