Justin Timberlake och allas vår Timbaland försöker med FutureSex/LoveSounds fortsätta där 2002 års Justified slutade. Någonstans vid Cry Me a River gick Justin Timberlake från pojkbandpojke till funkpopman både musikaliskt och i kritiska kritikers ögon. Med detta nyvunna anseende som något förmer än Mickey Mouse Club-kid och N'Sync-fager följer också en vuxnare framtoning. Till exempel har han tagit fram någon sorts socialt patos som han ger prov på i Losing My Way, en låt som handlar om en kille som heter Bob som jobbar på sitt jobb som vem som helst och sedan börjar knarka. Timberlakes gravallvar är fint fånigt och när kören kickar in någonstans i fjärde minuten är också jag beredd att ta Bobs existentiella ångest seriöst.

Noterbart är dessutom att de tre första låttitlarna alla innehåller ordet sex. Man hade alltså kunnat hoppas på lite spännande gosande och osande, men istället är det låtsasrevolutionärt (ja, hur spexigt är det att försöka reclaima sexet till R&B-musiken egentligen?) egorunk under discokula som gäller. Men eftersom Timbaland är på sitt bästa humör funkar det mer än väl.

Justin Timberlake har ambitioner, det är ett som är säkert. My Love, med största sannolikhet en stark låtkandidat när året ska summeras, är en technoskruvad skapelse som ger mig pirr i magen av förtjusning. Det är samma sak med Summer Love och What Goes Around …. Sofistikerad och raffinerad, men okonstlad R&B, eller pop för den som vill. Lagom gränsöverskridande för att också andra än ungdomar och prestigelösa allätare ska kunna gilla det, ungefär som med André 3000, Kanye West, Erykah Badu och Gnarls Barkley.

I sällskap med producenter som ofta ligger steget före går Timberlake från klarhet till klarhet. Även om symboliken i att förstöra just en discokula på omslaget känns lagom djupsint, så bjuder skivans innehåll på underhållning på hög nivå. Det är bara att gilla läget.