Luften fylls av ett osynligt damm som kastas omkring av tröskorna patrullerandes de milsvida fälten. Jag svänger av grusvägen och kisar mot solen. Halmstrået i mungipan smakar mjöl och tidningspapper. Tiden tickar sakta mot kvällen och skördefesten där det ska drickas hemgjord whiskey och spelas fela. Eller nåt. Till festen kommer också Mary-Sue och hennes systrar. Höskullen och yppiga bröst flimrar förbi och när pickupens V8:a mullrat sig tyst ropar Hank att nu jävlar är det lemonad. Någonstans i den här drömmen dyker det också upp en krulltott som spelar trummor med händerna. Placera in honom var helst ni vill, men ge fan i Mary-Sue. Hon är min.

Det finns få saker som får mig att längta så obegripligt efter milslånga turer i bensingalna jeepar med gunrack, tjocka hundar och oregerliga squaredance-kalas som Black Oak Arkansas. Ett konstigt band. En konstig längtan. Ett band som i sina bästa stunder kan få vilken fest som helst att spåra ur fullständigt. Men också ett band som kan vara obeskrivligt makalöst pissdåliga. Att sondera den Arkansiska terrängen med gott resultat kräver således både tur, skicklighet och lite hjälp på traven.

För det här är inget självklart band. Black Oak Arkansas kommer från en tid när en fullängdsskiva var 34 minuter blank och man var nöjd med två riktigt bra låtar. Kanske en följd av att skivbolagen på det überglada sjuttiotalet absolut ville släppa en platta, eller helst två, i direkt anslutning till varje föregående skivas magnifika turnéfinal. Kosta vad det kosta ville. Men det finns undantag i bandkatalogen. ”Ain't Life Grand” är ett sådant, och en samtidigt rakt igenom fantastisk skiva. Om man kan uppskatta livsbejakande fulla farmare med distade instrument förstås. Det är en förutsättning.

Black Oak Arkanskas är nämligen, enkelt beskrivet, just detta. En samling muntra bönder som på eget bevåg inrättade en alldeles egen liten by, omringad av ett högt furuplank, högt uppe i Ozark Mountains, Arkansas. Där rökte dom massor med hasch och hade vild sex med fagra damer som ibland fick åka med på turné och sjunga i en egen mikrofon i en låt eller två. Ibland åkte dom vattenskidor på sin egen sjö, och ibland kom Bill Clinton med Hillary i släptåg och stannade utan att dra halsbloss. Det är bra om vi klargör det redan från början. Livet lekte 1975.

På våren samma år såg en ung David Lee Roth bandet för första gången live. Platsen var Hollywood Palladium, Los Angeles. Han blev aldrig sig själv igen. På scenen stod Jim Dandy, Black Oak Arkansas obestridlige centralfigur; sångaren med sågverksrösten, sexkraften och fransjackan och åmade sig. Han greppade sig mellan benen, sparkade i luften och vrålade ”Natas”, ”Natas” tills publiken löpte amok och fullständigt pulvriserade bänkraderna ett till fem. Mr Roth gillade vad han såg. Och han var inte blyg. Diamond Dave kopierade allt och gjorde till sitt.

”Ain't Life Grand” är givetvis en flört med det radiovänliga. Men i det här sammanhanget betyder det ungefär att bandet har gått från att spela in sina skivor på kollektivets höskulle till att ta det bästa från nämnda loge in i en representabel skivstudio med minst åtta kanaler and all the Dr Pepper you can drink. Det är sydstatsrock befriat från allt det som är dåligt med sydstatsrock.

Tommy Aldridges dubbla baskaggar visar vägen genom den ljumna natten. Krulltotten trummar takten. Vi andra dricker hemgjort och mannen bakom ratten sjunger hjärtat ur bröstet på sig om vår kärlek till naturen och till friheten. Fler bilar ansluter till vår karavan. Gitarrerna ylar i stämmor som bindgalna coyotes och vi kör och kör. Bara för körandets skull. Ansvaret sackar efter, meter för meter, och innan vi skramlar in på tvären i Black Oak har det för länge sedan åkt vilse i den stilla natten.

Vi är fria att göra vad vi vill och det gör vi också. Vi har ju för fan ett högt träplank som skyddar oss från omvärlden, från the man, från morsan och all den där andra skiten som vill få oss att stå i kö vid bruket eller tvinga ner oss i den röda plyschsoffan framför ”Ed Sullivan Show”. Vi är rebeller. Countryhårdrocksrebeller. Den ädlaste av sorter. Vi samlas runt lägerelden och Jim Dandy sjunger så fint om kanotfärder och att laga vita bönor under bar himmel. Månen lyser genom örsnibbarna på honom och han får alla tjejer han vill ha. Och han vill ha dem alla.

Trettio år, två hjärtattacker, den obligatoriska ”köra in i träd med snabb liten bil”-incidenten och massor med vansinnigt uppviglande konserter senare är Jim ”Dandy” Mangrum fortfarande vid liv. Han bor i Black Oak. Han och 234 andra. Jag vet, för jag har ringt honom. ”Mangrum” svarade en farlig röst. Jag la på direkt.