På förra årets debut-EP Six Preludes visade Ryan Teague att kombinationen av sparsmakad klassisk instrumentering, omsorgsfullt komponerade men inte nödvändigtvis melodiösa musikstycken omslutna av en tät sfär laddad med elektronik och effekter kan vara lika mystifierande som alldeles förödande vacker. När det nu är dags för den unge brittiske kompositörens fullängdsdebut har elektroniken fått ta ett rejält steg tillbaka för en avsevärt fylligare och omfångsrik orkestrering.

Där Teague på EP:n endast uppbackad av en violin, i princip stod för all musik själv har han här Cambridge Philharmonic Orchestra förstärkta med harpisten Rhodri Davies ledda av dirigenten Tim Redmond till sin hjälp. Naturligtvis märks en sådan förändring på mer än ett plan. För det handlar inte bara om att musiken är mer melodiös, instrumenten får dominera och de elektroniska inslagen, även om de fortfarande är en central beståndsdel, nu mestadels används som effektfulla kulisser. Tillgången till en orkester innebär också att Teague, jämfört med den spartanska föregångaren, kan arbeta med ett större känsloregister och mer variationsrik ljudbild.

Emellanåt är det dystert och tungsint som i spöklikt Deathprod-dröniga Tableau II eller Nephesch där de väna stråkarna och spröda harpans flämtande ljuskägla av hopp obönhörligt släcks av statiskt brus och hungriga metallmoln. Som gjord för en dunkel dystopisk science fiction-thriller. I Accidia får musiken genom klockspelets rytmer en österländsk touch, i Rounds dansar den till pysande elektronik och klingande toner medan darrande Coins & Crosses och Seven Keys båda använder stråksektionen till att få fram ett närmast hypnotisk tillstånd.

Musik som i all sin lågmäldhet är lika vackert dramatisk som fridfull med Teagues melankoliska teman som ständig utgångspunkt. Stundtals storslaget men alltid på rätt sida om det pompösa och i sina bästa stunder med så filmiska kvaliteter att det börjar flimra förbi bilder framför ögonen. Inte minst i Fantasia for Strings där Teague med överflödande stråkar och ett genomromantiskt tema närmar sig Max Richters eller varför inte Ennio Morricones allra mest känslosvallande stunder.

Teagues verk är ytterst stämningsfulla men han arbetar, med undantag från Fantasia for Strings, genomgående med betydligt försiktigare medel där detaljer och skiftningar är så väl dolda att det knappt märks när de uppstår. En subtil men ständig variation som Coins & Crosses presenterar på ett mycket imponerande sätt.