Fenomenet Mastodon är tillbaka med en ny platta och förhandssnacket har talat om stordåd. Och visst lever de upp till förväntningarna. Mastodon är på tå igen.

För några veckor sedan landade sjutummaren ”Crystal Skull” på hallmattan, det första smakprovet från ”Blood Mountain”, och det lät helt suveränt. Skivan håller inte riktigt lika hög nivå, men lägstanivån är hög.

Mastodon som band är en intressant historia; de blandar hardcore med klassisk hårdrock och späder ut det hela med progressiva låtstrukturer, skyhöga pretentioner och helt utflippade utflykter. Ändå får de turnera världen runt och har plockats upp av ett majorbolag. Märkligt, i dessa strömlinjeformade tider.

Personligen tror jag att deras största genomslagskraft ligger i hårdrocksgrunden. Bandet når både till de som föredrar klassisk hårdrock och de som eftersträvar gränstänjande och utmaningar. De tar den gamla hårdrocken och tar den ett steg till på ett förträffligt sätt.

Jag ska ärligt tillstå att jag inte var helt övertygad av ”Leviathan” när nyhetens behag hade lagt sig. Skivan kändes, och upplevs fortfarande, som avvaktande och svävande. På ”Blood Mountain” finns inga sådana tendenser. Här är det full aktivitet från första stund och det bibehålls i princip skivan igenom.

Jag har flera gånger funderat på vad det är som verkligen tilltalar mig med skivan och haft märkbart svårt att sätta fingret på vad det är. Men slutligen slog det mig att det handlar om att jag i stort sett kan spela vilken del av skivan som helst och slås av hur snygga grejer bandet tar sig för. Låtarna är inte det bästa, utan delarna de är uppbyggda av.

Vissa grejer passerar visserligen mig oberörd, särskilt då den elektroniska rösteffekten som dyker upp på ”Circle of Cysquatsch” och de märkliga scratchliknande ljuden på instrumentala ”Bladecatcher”. Men det är nog snarast ofrånkomligt att man drar vissa skott över mål när man tar så udda grepp som Mastodon gör.

Jag har inte tagit till mig hela den best som är ”Blood Mountain” ännu och det gläder mig. För så många fina stunder som jag har hittat hittills är ändå en mycket god bit på vägen. Och även om jag tycker att skivan tappar fokus en aning framåt slutet så är det bestående intrycket att det är en riktigt kraftfull, inspirerande och utmanande skiva.