För mig är inte grejen med Bonnie 'Prince' Billy alla olika band och projekt han driver, de låter ändå likadant. Det är inte heller hans skägg, trumpna uppsyn, medvetna otrendighet eller hjärteskärande ballader. Det är hans humor och fuck you-attityd. Hans envetna och råa marknadsföring av sitt nya album på YouTube. Att han åker till Island, tar med sig Jim White, plockar in en stråkorkester och en dam att lägga försiktiga stämmor över hela albumet och att det ändå låter likadant.

I och med det borde jag sluta köpa hans skivor. Tappa intresset. Inte skriva det här. Till viss del är det så.

Men till stor del är han fortfarande en fascinerande musiker som aldrig någonsin tröttnar och som ständigt söker nya uttryck i sin lilla, enögda värld. Vilket gör att jag fortsätter lyssna. För när det är vackert så är det vackrare än allt annat.

”The Letting Go” har Oldham-desperation med storslagna stråkarrangemang. Klassiska Bonnie-produktioner i ett isländskt klimat. De mer konventionella duetterna, som ”Hard Life” från ”Master and Everyone”, är utbytta mot vinande melodier med samma lugn som vanligt men ett spretigare och mer svårfångat, töltande sound. Över vidderna kallas hästarna hem av jäntan i ”Then The Letting Go”. EP-spåret ”Cursed Sleep” är dramatiskt och bondskt på samma gång.

Meanwhile back in Louisville figurerar bluesballader som ”Cold & Wet” och vaggvisor som ”Big Friday”. ”I Called You Back”, lika sävlig som upphovsmannen, fångar kärnan av det som är Bonnie 'Prince' Billy, för mig. Den hade kunnat ligga på vilket av hans album som helst, den tillför knappast något jag inte redan visste om Oldhams musikskapande, där finns ingen särskild melodi, en repetitiv text, piano, försiktiga trummor, en ylande överstämma, och så den totala harmonin och allt man inte kan vara utan.