Iron Maiden överraskar med att släppa sitt svåraste album hittills i och med ”A Matter of Life and Death”. De skulle kunnat ta den enkla vägen och tralla sig in i folkhemmet på bästa sändningstid ännu en gång med fina melodier, allsång och gallopperande trumkomp. Men det glädjer mig att de inte gjorde det valet. För ”A Matter of Life and Death” är en rejäl munsbit för massorna.

Jag skulle bli uppriktigt förvånad om Bruce Dickinson på den kommande turnén tramsar bort mellansnacket någon av låtarna från nya skivan med ett förläget skratt. De är nämligen inte ett dugg tramsiga någon av dem.

Snarare andas de allvar och jag får för mig att britterna inte spelat in den här skivan med ett leende på läpparna. Den genomsyras av referenser till religion, krig, samt religion och krig tillsammans. Bandet tar sig an ämnena utifrån fruktan, sorg, saknad och obegriplighet. Som sig bör; ”A Matter of Life and Death” liksom.

Komplexiteten i texternas innehåll har även smittat av sig på musiken. Att klä dem i en skrud av glada heavy metal-låtar hade varit direkt opassande. I stället har det Maiden vi känt igen på de senaste skivorna tagit ett steg längre och därmed innehåller ”A Matter of Life and Death” få linjära skapelser.

Snarare är det tempoväxlingar hit och dit och de klichéiga slagkraftiga refrängerna lyser i stort sett med sin frånvaro. Men låtarna lyckas fortfarande behålla den identitet som är Iron Maiden. Men tyvärr ingår även producenten Kevin Shirley numera i den identiteten och det är en ingrediens jag gärna skulle byta ut, då han tar bort en stor del av vad jag skulle vilja kalla organiskt ljud. Likt ”Dance of Death” är det kruttorrt. Som att tugga på ett papper.

Svängarna tas ut ordentligt, inte minst av Bruce Dickinson, som når både sitt högsta och sitt lägsta läge röstmässigt. Att han sedan inte ror det i land fullständigt på alla håll och kanter är en annan femma, men det glädjer mig att han försöker.

Samma sak gäller även resten av låtarna. Svängar tas ut och ibland faller det. Med undantag för ”The Pilgrim” och ”For the Greater Good of God”, som är Steve Harris ut i fingerspetsarna, finns det nämligen ingen helt klockren låt. Och det är inte så konstigt. De långa och invecklade låtstrukturerna gör det lätt att tappa tråden. ”The Longest Day” representerar skivan på ett ypperligt sätt på den punkten, där den bygger upp snygga stämningar, för att gå över gränsen i refrängen, som föranleds av ett kantigt taktbyte.

Men återigen glädjer det mig att de försöker. Att de inte har valt att falla in i en slentrian och reproducera sig själva utan att i stället utmana sig själva.

”A Matter of Life and Death” är ingen klockren skiva, men innehåller tillräckligt med goda ingredienser för att jag ska vara, ja, nästan tillfreds. Den utmanar lyssnaren och den var troligen en utmaning för bandet att skapa. Jag tror att det är en skiva med lång livslängd, men sannerligen ingen allsångsfavorit.