Basement Jaxx gör några bra grejer på senaste skivan.

De fortsätter att gräva upp sin egen stig långt vid sidan om de flesta andra. Det är en bra sak.

De undviker att hoppa på det senaste årets kanske mest obehagliga trend: rockdansen. Det är en bra sak.

Men resten. Nja.

Okej, det här är självklart att göra det vansinnigt enkelt för sig. Simon Ratcliffe och Felix Buxton fortsätter den målmedvetna vandringen sedan de första släppen i mitten av nittiotalet. Allt längre bort från den rätt standardiserade dansmusik Basement Jaxx kom att förknippas med sina första år. Standardiserad åtminstone jämfört med duons senare arbeten.

Knasigheterna och svänget smälte sedan samman till den duons albumhöjdpunkt Kish Kash häromåret. Ett album som gjorde allt det kunde att slita sönder sig självt, men som ändå (eller kanske just därför) lyckades kännas som en spännande och gedigen smältdegel.

I ljuset av allt det här är Crazy Itch Radio den fullständigt naturliga fortsättningen.

Även om det egentligen inte handlar om att allt allting har knasats till ett snäpp till är det så duons fjärde album känns. Med gamla och nya Basement-gäster till sin hjälp (dock inte David Cassidy och Grace Jones som det talades om i förhandssnacket – det finns recensioner av Crazy Itch Radio där dessa båda anges som gäster, vilket gör att man undrar hur noga de recensenterna egentligen lyssnat) kastar sig Simon och Felix ut på ljudmässigt fritt fall.

För ljud – det är något det finns gott om på Crazy Itch Radio. Som att Phil Spector-attityden från Kish Kash fått en ännu starkare audioinjektion. Och när det funkar, funkar det riktigt bra.

Förstasingeln Hush Boy, med Jaxx-bekantingen Vula Malinga och ett stänk Biz Markie, drar igång alltihop med ett söderblåsfunksväng som skulle kunna vara ett outgivet Outkast-spår gästat av Lily Allen (Lily är för övrigt med på ett hörn på albumet, hon också). On the Train är en hyfsat illa dold stöld av Hit the Road Jack som lyfter till tonerna av komp och blås på lössläppt grönbete. Efter att varit rätt kallsinning till en början har jag till och med börjat gilla kosackhousen Hey You!, med en Robyn influgen vid micken, riktigt mycket. Likadant är det med banjohousen Take Me Back to Your House, som jag till en början inte tyckte var mer än okej – förutom att ha växt sig till albumets bästa spår är det också en av årets bästa låtar. Frågan nu är förstås om det här kommer att innebära att det är retrodags för Swamp Thing och Cottoneye Joe såhär något årtionde senare.

Men sen springer Crazy Itch Radio rakt in i karnevalfirandet Run 4 Cover och… jag fixar verkligen inte Run 4 Cover. Det som skulle kunna bli en ny Samba Magic blir bara irriterande. Sedan följer Smoke Bubbles i all sin anonymitet och någon station längre ner är det så dags för Everybody som också blir ett för långt ljudäventyr utan riktig styrsel (det finns en riktigt bra låt någonstans där om jag bara kunde få mina öron kring låten, men det har gått så där så här långt). Keep Keep On är sen en gullig liten popbagatell, men den blir inte mycket mer än just än bagatell. Som sista ordinarie låt ut plockar sedan Felix upp micken för en låt, precis som på Kish Kash. Men till skillnad från magin på smärtsamt vackra och sorgliga If I Ever Recover blir det här bara snyggt. Vemodiga och varma stråkar, men som helhet mer yta än hjärta.

Det som räddar upp andra halvan av Crazy Itch Radio är sex minuter under disco- och soul-veteranen Linda Lewis hesgnälliga rösta. Sex minuter som känns precis så där mycket som U R on My Mind borde ha känts. Årets kanske mest storslagna soulballader.

Allt finns ju här. Precis som förra gången. Infallen. Lekfullheten. Gästerna. Men det som gör sig mest påmint den här gången är den ingrediens som glömts bort: låtarna. Melodierna.

Eller för att låna det omdöme Patrik Hamberg en gång fällde om Blurs The Great Escape.

”För mycket cirkus.”