Det närmaste Green Sleeves har kommit ett officiellt skivsläpp tidigare är deras medverkan på samlingsskivan ”Rock -82″ tillsammans med ett flertal andra band från Vetlanda vid den tiden. Men det enda bestående intrycket från den skivan stod den vid den tidpunkten okända sångerskan i bandet Jupiters Kratrar, Lena Philipsson, i princip för. För Green Sleeves del lades bandet, efter en knapp handfull aktiva år, i träda i drygt tjugo år och medlemmarna spreds åt olika håll.

Men 2006 markerar Green Sleeves återkomst och skivan ”Green Medicine” är debutskivan som kom tjugo år för sent.

Inte mycket är förändrat i bandets koncept, som jag förstår det. Jag är själv för ung för att ha varit med på den tiden, men influenserna kvarstår uppger bandet själva; Judas Priest och Saxon droppas på den officiella sajten och visst är det så. Lägg till Accept till skaran och bandets sound är inringat i mångt och mycket, framför allt tack vare sångaren Anders Johanssons stämma som lutar åt Rob Halford här och Udo Dirkschneider där.

Låtmässigt finns egentligen ingenting att klaga på. Det är brittisk hårdrock i enligthet med den nya vägen som dök upp när 70talet blev 80-tal. Låtarna, huruvida de gjordes nu eller för tjugo år sedan, står sig bra i konkurrens med samtida hårdrock som aspirerar på att förvalta det tidiga 80-talets arv. Skivan har begåvats med en genuin och tung produktion. Refrängerna har de, riffen likaså och hade skivan innehållit några snabbare bitar hade intrycket blivit ännu bättre.

Invändningen skulle kunna vara att bandet är för trogna sina rötter än vad man skulle önska, men som hårdrocksskiva är ”Green Medicine” en trevlig upplevelse och jag inbillar mig att bandet inte skulle göra bort sig på Sweden Rock. Och publiken man hittar där brukar sällan kräva några större kliv i evolutionen utan nöjer sig med kvalitativ hårdrock.

Och det är precis vad Green Sleeves erbjuder.