Trotjänarna i Grave är tillbaka med sitt sjunde fullängsalbum, det tredje sedan återkomsten från den andra sidan. Och i vanlig ordning gör de vad de ska, på gott och ont.

Grave har alltid varit ett death metal-band som har tilltalat mig ända sedan jag först stiftade bekantskap med dem i samband med andra plattan ”You'll never See..:” i början av 1990-talet. Deras förkärlek för tyngd och dubbeltramp var något som fastnade hos mig och jag var därför glad när de plockade upp stafettpinnen 2002, med eller utan Jörgen Sandström.

”As Rapture Comes” symboliserar i mångt och mycket graves hela existens. Inget högtravande egentligen, bara att de oförtrutet tryggt maler på. Bandet känner sin identitet väl och det är en trygghet för oss fans också.

Men ”As Rapture Comes” är i ärlighetens namn ingen death metal-skiva som kommer att föranleda någon omskrivning av någon musikhistoria. Snarare ytterligare ett kapitel i den som redan finns. Med det sagt är det dock ingen dålig skiva.

Trygghet till trots så ligger däri bandets, och skivans, lilla akilleshäl. Man känner dem vid det här laget och det gör att man inte direkt lyfter på ögonbrynen längre. Det är mestadels låtar i mellantempo med enstaka hastighetsutflykter. Och det är låtar som gärna drar iväg upp emot fyraminuterssträcket eller gott och väl förbi.

Och någonstans där skulle jag vilja sätta stopp och be dem slå till lite tidigare i stället för att cirkulera likt katten kring het gröt. Strama upp låtarna och låt dem vara mer kärnfulla. För trots att det är underbart tunggung, sköna tempoväxlingar i sann Grave-anda och brutalt på alla sätt och vis, kommer jag inte ifrån att riffen och låtarna flyter in i varandra. Synd, onekligen, på så fint hantverk.