2006 har onekligen varit ett väldigt kreativt och lyckat år för äkta paret Matthew Herbert och Dani Siciliano. I våras kom Herberts helt strålande Scale och nu bara ett par månader senare kommer Sicilianos andra minst lika briljanta album Slappers.

Siciliano stod som vanligt för en del av sången på Herberts skiva och här är han i sin tur medproducent. Men även om hans medverkan kan anas om man vet om den handlar det absolut inte om ett Herbert-sound. Slappers är rakt igenom Sicilianos skiva. Det är hennes låtar, idéer och produktion.

Grunden är ett distinkt och väldigt karakteristiskt Sicilianskt sound där hon på det skönaste och mest självklara sätt ger fullständigt fasen i alla konventioner om hur musik förväntas låta. Hennes minimalistiskt elektroniska låtar, som i många fall framstår mer som grunder än färdiga låtar, är fulla av skakiga rytmer och underligt bubblande, blippande och brummande ljud som virvlar och studsar runt varandra.

Tomrummet som uppstår i skalet som den torftigt knastertorra instrumenteringen lämnar efter sig fyller hon sedan med sin säreget hypnotiska och intima röst. En röst som redan i sig är smått makalös men som när den som här dupliceras, läggs i lager och på lager, filtreras och sjunger i stämmor med sig själv inte bara lyfter de sparsmakade låtarna utan fyller dem med melodi, välljud och innehåll.

Med ens sväller de till små men enastående poplåtar. Aviga udda klingande och en bra bit från popens huvudled men samtidigt inte så experimentella att det blir svårtillgängligt. Inte alltid trallande glada, snarare med ett ständigt melankoliskt stänk, men med en oemotståndlig själfullhet som det är svårt att värja sig emot. Inte soul i termens genrebestämmande betydelse men med en ärlighet och inlevelse som genomsyrar Sicilianos musik.

Slappers är ett på alla sätt ultramodernt album men det finns lika många kopplingar bakåt i musikhistorien som blickar riktade framåt. Här finns bluesigt stötiga titellåten, blippig wah-wah-funk i Didn’t Anybody Tell You, Too Youngs psykedeliska klanger och fenomenala Why Can’t I Make You High? en discofierad digital countrystänkare som måste vara den enskilt bästa countrypastisch jag hört sedan Gomez härjade som bäst.

Tillsammans med de övriga infallsrika och inte så sällan humoristiska låtarna, rytmen i titellåten bygger till exempel på en sampling av rumpdaskningar, fastslår Slappers att Siciliano är en ytterst het kandidat till priset som ”bäst i familjen” när det är dags att summera året.