I teorin hade jag köpt The Pipettes långt innan ”We are the Pipettes” kom. Liksom hallå. Phil Spector. The Crystals. The Shirelles. Prickiga, skitsnygga retroklänningar. ”Your Kisses Are Wasted On Me”, för guds skull! Behöver jag ens lyssna på Brigthonbandets debutskiva för att veta att jag älskar den? Eh, ja. Tydligen.

För många svenskar dök The Pipettes upp, ungefär från ingenstans, för ganska exakt ett år sedan, i Emmaboda. I synkade prickiga outfits och popmelodier i samma direkta anda som ”Then He Kissed Me”, ”Will You Still Love Me Tomorrow” eller ”It's My Party”, älskades och omhuldades The Pipettes av svenska indiebarn från första Spectoresquea trumslaget. Med inspiration hämtad från sextiotalets highschool-girl-grupper, som ovan nämnda Shirelles, Crystals och Carole King sjunger The Pipettes naiva popsånger om kärlek, och pojkar. Och det känns som att öppna min egen dagbok från högstadiet.

Här ryms de alla. Killen som man inte får grepp om. Killen som bara är ute efter sex. Killen som är klängig och inte fattar hintar. Killen man var elak mot men som stannade kvar ändå. Den snygga tjejen man avundas för sin säkra utstrålning och popularitet. Glädjen av att dansa med pojken man tror att man älskar. Och så vidare. Ackompanjerade av stråkar, klockspel, handklapp och orglar; med sockersöta körer i minst tre stämmor täcker The Pipettes hela spektrat. På så sätt fungerar ”We are the Pipettes” som en backspegel i dubbel bemärkelse.

För ja, tillbakablickar längre bak än högstadiet är ”We are the Pipettes” sprängfylld av. ”Why Did You Stay?” inleds med brummandet av en motorcykel, inte helt olik den som representerar den missförstådde och senare i sången hjärtkrossande förolyckade killen som The Shangri-Las berättar sagan om i ”Leader Of The Pack” från 1964. I The Pipettes version handlar det, till skillnad från många av sångerna från decenniet det flirtas hejdlöst med, om hur en flicka behandlat en pojke illa och i retrospekt undrar hur han kunde stanna kvar. ”I've had just about enough of sweet”, sjunger The Pipettes och tanken är nog att man som lyssnare ska fnittra förtjust igenkännande. Och visst, en gång i tiden kanske. Säg på högstadiet. Idag tycker jag mest att det är sött, om än emellanåt lite väl klibbigt i all sin Spice Girls-retorik.

Och det är där min enda invändning mot The Pipettes ligger. För visst finns det en charm i att tjoa om hur man är snygg och tuff och att killarna minsann ska akta sig. Speciellt i den där åldern då man ännu inte fattat att man har ett egenvärde trots att man inte utrustats med det maktfulla vapen som i folkmun kallas snopp. Men ändå. Det går till en gräns, till slut blir det tröttsamt, tomt, ihåligt, och den gränsen går tyvärr långt innan de 14 sångerna på ”We are the Pipettes” klingat ut. Denna brist vägs däremot upp av de medryckande popmelodierna, exploderande doo-wop-refrängerna som gör det näst intill omöjligt att inte dansa.

Och förresten. På tal om dans. För oss som växte upp och lärde oss dansa sådär utmanande med armar och ben i svängig korsdans som Jennifer Grey och Patrick Swayze på stocken i Dirty Dancing känns de inledande trumslagen i ”Sex” som ett direkt kast tillbaka i tiden. ”Be My Baby” blev det första jag älskade som Phil Spector lagt sin popgudomliga hand på (även om det på den tiden var mindre intressant att just han låg bakom soundet – då var det armar, ben, höftvick och repliker som Nobody puts baby in a corner som spelade roll). En hand som inte lagts på ”We are the Pipettes” men som The Pipettes hellre än helst vill få oss att tro var där. In spirit, möjligen. Och det är väl kanske inte så tokigt det heller.