Bethany Cosentino röker på, kollar på Seinfeld och jobbar på Lush. Hon gör dessutom den bästa surfpopen på länge. Det är ingen ny kategori men den är fullkomligt oemotståndlig och rinner ner som färskpressad apelsinjuice en varm törstig dag. Den naturliga fortsättningen på drömmen om Kalifornien, saltstänkta oranga ben, skitiga nattklubbar och bilköer. I sin […][...]

I fallet Reigning Sound är jag helt och hållet jävig. Jag älskar dem. Anledningen stavas först och främst Greg Cartwright. Detta gudabenådade geni (ja, men skjut mig då, paragrafryttare) har ett förflutet i pseudolegendariska punkband som Oblivians, ’68 Comeback och Compulsive Gamblers, men på senare år har han mestadels ägnat sig åt att spela in […][...]

Undermåliga band som inte ens är nyskapande undermåliga utan till råga på allt rippar ett redan etablerat koncept, oftast The Smiths, är en särdeles ohygglig del av popmusiken. Som bekant tycker man markant sämre om exempelvis The Sounds än om Basshunter, eftersom man i det första fallet faktiskt är god vän med våldtäktsoffret. Liechtenstein, som […][...]

I teorin hade jag köpt The Pipettes långt innan ”We are the Pipettes” kom. Liksom hallå. Phil Spector. The Crystals. The Shirelles. Prickiga, skitsnygga retroklänningar. ”Your Kisses Are Wasted On Me”, för guds skull! Behöver jag ens lyssna på Brigthonbandets debutskiva för att veta att jag älskar den? Eh, ja. Tydligen. För många svenskar dök […][...]