Inne i stan hör jag inga fåglar. När jag hör dem hatar jag dem. De stör. Skränar. Skräpar. Försöker snappa upp bröd på uteserveringen. Jag försöker inte se dem och schasar undan dem ifall de kommer för nära.

I sommarstugan eller på åpromenaden låter fåglarna som frihet (om de inte är från Kanada). Som något ärligt mitt i mitt kanske lätt skadade digitala liv. Jag ler, stannar upp, lyssnar.

Jag inbillar mig att det är den här skillnaden som P2:s Ström försökte överbrygga när de bad 12 elektroniska artister att remixa pausfågeln när den gick ur tiden från P2:s tablåer i december förra året (förutom den rent mediala effekten av ett tokigt projekt då).

Särskilt i spår som ”Rosenfink” där Midaircondo lägger in långsamma beats som fabrikens stånk som närmast dränker rosenfinkens sång.

I andra spår, som Porn Sword Tobaccos ”Svarthätta” är mer i klang med sången och naturromantiskt tolkande som den folktronica vi lärt känna under de senaste åren.

Hans Appelqvists ”Gök” är precis som alla hans verk mer ett skådespel där göken rör sig runt omkring och snarare blir ännu en av hans karaktärer. Små små klipp av gökens ackompanjerar Appelqvists piano.

Sophie Rimhedens ”Näktergal” är en av de mer kända sångarna på skivan och därför också passande mer som en riktig remix. Drillens takt är uppbruten och ljuden som nästan har en metallisk klang redan på radions ljudupptagning moderniseras ytterligare ett snäpp.

I försomras när den här skivan dök upp hade jag svårt att hitta en plats till den. Nu när jag är på väg tillbaka från semestern, med friheten i lungorna och en viss saknad i bröstet kommer den mer till sin rätt. Jag inbillar mig att jag kommer trivas ännu bättre med den under hösten. Om inte annat för att få drömma om den bitterljuva brytpunkten mellan …