Maceo Parker
Skeppsholmen Stora scenen, torsdag 20.00

Jag ser Maceo Parker för andra gången på Sthlm Jazz Festivals scen och hans leende värmer då som nu. Det har diskuterats otaliga gånger i vårt hem var det är funken sitter och jag lanserar nästan en ny teori efter att ha sett den här spelningen. Kanske sitter den i leendet?

Eller åtminstone i den lycka dess utövare alltid lyckas förmedla. Försök tänka på Bootsy utan ett flin? George Clinton? James Brown? För den skull är inte allt skämt och gamman, men de förmedlar sin musik med glädje och en glädje som smittar.

Maceo har dessutom med sig ett band som väcker respekt. Greg Boyer kommer in med sin limegröna slips och fläckfria kostym och fullkomligt äger sin del av scenen. Bredvid står Ron Tooley och jag undrar om han ändå inte är Too cool for school, trots att han medverkar på Maceos senaste skiva ”School's In”. I en väl fylld kostym står Rodney 'Skeet' Curtis och slår på basens strängar. På gitarrens hals spelar Bruno Speight. De är så grymt tajta och de följer sin kapellmästares direktiv till punkt och pricka. On the one.

Patrik Hamberg klagar över att de spelar för mycket från de senaste åren och det kan vara sant. Och naturligtvis blir det på tok för såsigt när Maceos manager kommer in och reciterar Shakespeare i ”To Be Or Not To Be”. Det är en darling de definitivt skulle behöva mörda men det är ändå OK. För jag behöver lite funk till blods. Och med ”Got to Getcha” och ”Pass the Peas” i setet så får jag vad jag behöver. Horny horns blow. På ett bra sätt alltså.