Det börjar med ett hjärtslag. Taktfast pumpande. D-dunk, d-dunk. En orgel lägger sig framför. Den akustiska gitarren slår mjukt fram ackorden. Sångaren börjar sjunga:

”Isen över fjärden så gnistrande blank och svart
Ljusen ifrån staden liksom stjärnor en kall januarinatt
Hjärta slå slå slå bara pumpa på tills jag inte orkar mer”

Bandet kommer in och fyller på med sitt obetalbara sväng. Svensk urcountry kryddad med skönt texmex-blås, tvåstämmigt gitarrsolo och ett samspel som bara den här kvintetten var kapabel till.

”Hjärta slå” heter låten. Den inleder Traste Lindéns Kvintetts sista skiva ”Som på film”. En, om inte underskattad så åtminstone förbisedd, svensk klassiker. Av en lika förbisedd orkester. Ofta missförstådd som buskisband i stil med Svenne Rubins. Eller nyprogg. Men för mig mest ett helgjutet band. Som kastade ned countryns bästa harmonier i en häftigt kryddad balkansoppa. Med åttiotalspunkrock som bas.

Kanske är deras mest kända låt ”Svenska flaggans dag”. Eller ”Lycklig man”. Eller någon annan av låtarna från de mest hektiska åren i nittiotalets början. En resa som började i ett vardagsrum, fortsatte längs Inlandsbanan och slutade på Södermalm.

”Som på film” är ett värdigt avsked. Kvintettens låtskatt i koncentrerad form. Toksväng i ”Dansa på din grav”. Blåcountry i ”Våren”. Finurlig visa i ”Ingenting”. Pompös efterfestnationalsång i ”Lång väg att gå”. Ett avsked. Men också en föraning om vad som skulle komma. Ulf Sturesons låtar var på väg åt ett annat håll.

Traste Lindéns Kvintett hade några av landets mest hängivna fans. Med rätta, eftersom bandet var oerhört bra live. Och jobbade riktigt, riktigt hårt.

Tyvärr kommer kvintetten aldrig återuppstå. För en tid sedan gick den gänglige Håkan Ahlström bort i cancer. Så stans vaktparads sista ackord har tonat ut. Drunknat i nya toner. Nya låtar av andra artister.

Men vi är några som aldrig kommer glömma det hårt och snabbt slående hjärtat.