Gorgoroth är ett ganska kontroversiellt gäng. Ett av de få banden som ännu klarar av att upprätthålla en bild av att vara såväl grim som true och necro. Från Norge så klart.

Med ett antal fängelsedomar över sig, mer eller mindre rumsrena uttalanden och inte minst rabaldret för några år sedan i Polen i åtanke, där bandet uppträdde med fårhuvuden och människor uppsatta på kors på scenen med ett åtal om både kränkning av religion och djurskyddslagar som följd, ett åtal som sedermera lades ner, är det svårt att inte medge att de lever upp till epitetet black metal.

Med det i bakhuvudet blir jag en aning överraskad av musiken, som trots ovanstående förhoppningsvis är det centrala för bandet. Förväntningar om sparsam produktion och ett allt för primitivt brötande kommer på skam och i stället slås jag av hur mångbottnad bandets black metal är.

Hastigheten är det absolut inget fel på och på sina håll piskas det onekligen på, men på ett moget sätt bygger de ut atmosfäriska stämningslandskap via en effektiv dynamik och karga, melankoliska stämmor. Välarrangerade stämmor, men synnerligen black metal i all sin prakt.

Med bakgrund av det inbillar jag mig att det finns något mer genomtänkt än effektsökeri både av bandets framtoning och musik, en tanke som både kittlar och skrämmer en aning.

Inledande ”Wound upon Wound” ståtar med snygga riff och ett bra driv, ”Sign of an open Eye” bjuder på en mer tillbakalutad stil och effektfulla stämmor medan ”White Seed” bjuder på ett kaos som gör musiken smått obehaglig på ett, märkligt nog, tilltalande sätt. De obehagliga skriken som uppenbarar sig precis innan låten avslutas på ett onekligen abrupt sätt gör att man skruvar på sig. Säcken knyts sedan ihop med atmosfäriska ”Prosperity and Beauty” på ett av de intressantaste black metal-släppen i år.