Tjugo år har gått sedan Will Smith och hans trogne DJ Jazzy Jeff slog igenom med ”Girls Ain't Nothin' But Trouble”. Sedan dess har man varit med om att vinna den allra första rap-grammyn, sälja mer än 25 miljoner skivor och den förstnämnde har etablerat sig även som skådespelare. Will Smith ser numera sin skådespelarkarriär som yrket och musiken mer som en hobby. Han behöver inte pengarna skivorna drar in, det är inte alls lika lönsamt som att spela in en film. ”Lost & Found” tog sammanlagt 18 månader att göra, med förarbete och efterarbete inräknat; att marknadsföra skivan tog sex månader. På den tiden hade han hunnit göra tre filmer och tjäna en miljard kronor. Will Smith är inte här för pengarnas skull.

Frågan är varför han är här egentligen. Det är inte för att underhålla oss som tidigare, och det är inte för att vinna utmärkelser eller få en ny fanskara. Snarare är det som så att Will tycker sig ha något att säga, han har några personliga tankegångar att dela med sig av; känslor och funderingar han inte kan uttrycka med sina filmer. Detta kombinerat med faktumet att han inte har någon press på sig att sälja gör att vi har fått ett av de senaste årens mest ärliga album.

Skivan inleds med en DJ Jazzy Jeff-producerad låt som samplar Spindelmannen-temat. Will berättar att han lärt sig av tidigare misstag och nu är redo att skapa hits igen. En låt som visar vad vi har att vänta oss, men samtidigt inte. Låten är betydligt livligare än de flesta på skivan men behandlar ett ämne som återkommer ofta: hur hans två karriärval krockat och varför man ska koncentrera sig på en sak åt gången.

Efter inledningslåten med namnet ”Here He Comes”, har vi två partylåtar i form av ”Switch” och ”Party Starter”. Båda låtarna blev släppta som singlar, med lite olika resultat. ”Switch” blev en enorm hit i USA och England, en av de mest spelade singlarna under 2005. För att vara mer exakt, den 19:e mest spelade på radio. ”Party Starter”, där Will personligen betalat stora pengar för att få till en snygg musikvideo, blev en flopp och gick inte att skönja på någon musikvideokanal egentligen. Det är en väldigt catchig låt men att släppa den andra singeln sex månader efter den första har aldrig varit någon höjdare.

Gitarrackompanjerade ”Mr. Niceguy”, spår nummer 4, är antagligen den låten som fått mest uppmärksamhet efter ”Switch”. Låten innehåller Wills svar till Eminem: ”Dissed by Eminem but did it bother him (yup) / But he classy, Big Will just get another 20 mil / And walk right pass E”. Ingenting Eminem kommer att drömma mardrömmar om, men det gjorde inte Will efter hans kommentarer heller. Tidernas mest harmlösa konflikt. Vidare i låten dissas två mediepersonligheter i Larry Elder och Wendy Williams av olika anledningar.

”Mr Holy Roller” är en låt om en kristen fundamentalist, ett ämne som inte tagits upp nog ofta i rapplåtar, trots att det varit ett högaktuellt i många år. Titelspåret handlar om att vi håller på att förlora originaliteten i hiphopvärlden. Fler ämnen som besvärar veteranen tags upp, bland annat nämns det i förbifarten att man inte bör missbruka yttrandefriheten. Mary J. Blige medverkar på låten ”Tell Me Why” som är en otroligt känslofylld låt. Will ville släppa den som singel då han ansåg den låten vara det bästa han skrivit tillsammans med ”Summertime”. Interscope var inte riktigt lika sugna på det.

”I Wish I Made That” tar upp ett annat tungt ämne, den här gången med ett ganska bra beat backupande. Det handlar om de vanliga anklagelserna om att Will Smith inte är svart nog för att han inte begår brott och rappar som en gangster.

I guess they think Will ain't hard enough
Maybe I should just have a shoot out
Run up in the bank, bustin', grabbin' all the loot out
Whoop somebody ass, taking my boot out
Right on TV so ya'll can see me
Just ignorant, attacking, actin' rough
I mean, then will I be black enough
Oh wait maybe I'll jack a truck
Full of cigarettes, guns & drugs & stuff

Skivan avslutas med några svaga spår, bland annat ”Pump Ya Brakes” (Snoop Dogg medverkar) som är lite för tempolös för sitt eget bästa. Wills andra vers är väldigt läcker, om än något snygg, men Jeffs produktion har varit bättre även om scratchandet i refrängen är oklanderligt. I de sista sex spåren hittar man också värde i ”Loretta” och det gömda spåret ”Comin' to the Stage” (tillsammans med DJ Kool). ”Loretta” är en låt som påminner mycket om Eminems ”Stan” och ”Comin' to the Stage” är en partylåt. Även ”Scary Story” går att nämnas, trots mycket dålig produktion är det intressant att Will efter alla år av storytelling nu berättar sin egen historia.

”Lost & Found” är en skiva som lever mycket på Wills ärlighet och stämma, produktionen är nämligen mycket svag på en del låtar. Ibland blir det väldigt mycket samma sak, och otroligt mycket fokus på låttexten vilket kan uppskattas, men det behöver blandas upp med lite fräscha beats. Varför inte låta Jazzy Jeff producera en hel skiva igen? Dock finns det även ett par bra produktionsnummer och ett flertal hyfsade. Ludacris-producerade ”Party Starter” hade potentialen att bli en enorm hit, men så blev det inte.

Will Smith är inte slut som rappare. Han gör fortfarande bättre, eller åtminstone ärligare, musik än de flesta och om man uppskattar någon som verkligen brinner för vad han gör kan ”Lost & Found” vara en njutbar skiva. Därmed inte sagt att det når upp till topparna i karriären, ”Code Red” och ”He's the DJ, I'm the Rapper”. Vi får väl se om 37-åringen kan nå de höjderna igen under de kommande 20 åren.