Vi blev fullständigt belamrade med vykort angående tävlingen. De lyckliga som får gå och se filmen The Wackness är: 1. Britt Ahlstein Holmgren som även får sountracket till filmen. Hennes motivering till vem som bäst tagit sig från rapmusik till filmduken lyder som följer: Givetvis mysige Will Smith med sina små propelleröron (Karlsson på taket?) […][...]

Tjugo år har gått sedan Will Smith och hans trogne DJ Jazzy Jeff slog igenom med ”Girls Ain't Nothin' But Trouble”. Sedan dess har man varit med om att vinna den allra första rap-grammyn, sälja mer än 25 miljoner skivor och den förstnämnde har etablerat sig även som skådespelare. Will Smith ser numera sin skådespelarkarriär […][...]

Av någon anledning har jag aldrig kommit vidare i mitt Bill Withers-lyssnande efter samlingen ”Lean on me – The Best of” utgiven 1994 av Columbia/Sony i deras Legacy's Rhythm and Soul-serie. Det kan så klart bero på att det är lite halvknepigt att komma över album med Bill Withers, men mest av allt skyller jag […][...]

MTV-galan har med åren kommit att bli en ”riktig” gala med allt vad det innebär av röda mattor, innantillupplästa ”skojiga” presentationer och minutiöst planerade framträdanden. Årets upplaga var inget undantag. Antingen var framträdandet överkoreograferat, eller så användes specialbyggd scendekor. Då var det skönt att se Jay-Z framföra sin Izzo (H.O.V.A.) för första gången. Han intog […][...]

Skoningslöst. Skoningslöst solidariskt med det rätta och det rättvisa. Skoningslöst avståndstagande från det egoistiska och orättvisa. Och kanske framförallt ifrågasättande av en rådande ordning som på ytan påstås vara demokratisk. Beskrivningen passar lika bra på de svarta predikanter som kämpade mot den vita överhögheten i södern under 1900-talets första hälft som på de demonstrerande ungdomar […][...]

Man kan inte vara sur till den här skivan. Inte jag i alla fall. Det känns ungefär som när någon lurade mig att skratta när jag var liten, fast jag hade bestämt mig för att vara vidrigt sur och behålla min värdighet för alltid. Efter en stunds kritiskt lyssnande ger jag upp och garvar med […][...]

Varning: Det här är ingen recension, det är en kärleksförklaring! Den här skivan älskade jag redan när jag hörde den första gången. Det var på den tiden jag var liten, förvirrad och inte begrep vilken musiksmak jag egentligen hade. Under samma period gillade jag ABBA, Björn Skifs och Family Four. Var inte riktigt utvecklad och […][...]