Under maj publicerades många artiklar och intervjuer med Steve Mason, i de flesta pratade han om hur positiv och glad han kände sig. Efter att ha lidit av depression under stora delar av sitt liv kände han sig äntligen ganska lättad. Låtarna på ”Black Gold” hade skrivits ungefär samtidigt som The Beta Band splittrades och hans långvariga förhållande krashade 2004. Uppenbarligen hade det gett honom glöd samtidigt som han blev, som han sa själv, destruktiv.

Skivan spelades in på övervåningen i hans lilla hus i lilla Pittemweem i Skottland. Han pratade om hur tråkigt det var att bo där och att han skulle flytta till Edinburgh så snart som möjligt. I slutet av april ställdes den planerade turneen in och några veckor senare dök ett meddelade upp på King Biscuit Times hemsida: Peace to you all, I'm out of here. It's been amazing but I've had enough. Over and Out. Steve. Sedan dess är han spårlöst försvunnen.

Jag såg Steve Mason i höstas på en klubb i Edinburgh, ett rockabillyband spelade i en stekhet grottlokal och han stod där iklädd en enorm svart täckjacka. Gjorde aldrig anspråk på att prata med honom för att jag är för blyg och alldeles för medtagen av hans bländande geni. Dessutom såg han inte ut som att han kände för att prata med någon.

När Beta Band splittrades kändes det som att en del av musikhistorien dog. De representerade allt som var bra med nittiotalet och även fast de var relativt lätttillgängliga nådde de aldrig någon massiv publik, snarare en blandad och hängiven. Vid ett tillfälle gick de back med millionbelopp och Mason var tvungen att försörja sig som byggjobbare.

På ”Black Gold” märks det att Steve Mason var hjärnan bakom Beta Band. Hela verket är inspelat och producerat av honom själv och hans stil skiner väl igenom nya grepp som att ta in en toastare, Topcat på ”C I Am 15″. Förutom toasten är resten av innehållet både hjärtskärande och lent som honung.