Glasgow har en väl tilltagen skara popband. Vi har Jari Haapalainen.

Grunden för ett utbyte har gett Glasgow klubben Sounds of Sweden och oss besök av band efter band som vill produceras i nordisk omgivning. Nu har vi ju även vårt eget Camera Obscura, The Concretes. Men eftersom The Concretes verkar få den svenska möjliga fanbasen att ständigt vakna på fel sida så har Camera Obscura ett tomrum att fylla. Med stämsång, stråkar, solsken och dans till Tracyanne Campbells näpna kompositioner. För behovet av ovanstående känns lika självklart som bandets musik.

”Let's Get Out of This Country” spelades in under två knappa veckor hos Haapalainen med körgäster som Britta Persson, Markus Krunegård och Victoria Bergsman. Och visst låter det ruggigt mycket The Concretes. Egentligen utan att störa eller kännas sökt svenskt. Camera Obscura är den skotska popen personifierad. Så söt, så svängig, så poetisk och bitterljuv. Så estetiskt tilltalande. Eller så är det där jag kör fast.

Först var det den där glasögonprydda universitetsnörden och sedan den här tapeten på nya albumet. Flickan som är snygg, uttråkad och.. passé. Fräsch, fast för 40 år sedan. Och liksom popmusik alltid brottas med att kännas aktuell faller det alltid på kinaskorna. Där finns alltid nån jävel med kinaskor eller tantklänning. The Concretes pressbilder ser ut som ett uppslag i i-D. Camera Obscura försöker med en tapet som man kräks om man ser i ännu ett svennemodernt hem. Låt oss enas om att det hade varit bättre om de låtit bli och gå vidare. För nu var det musiken vi skulle prata om.

Åh, musiken.

Körsången. Stråkarna. Trumpeten som inleder avslutande ”Razzle Dazzle Rose”. Kanske det bästa spåret på ”Let's Get Out of This Country”. Så oerhört försiktig, välarrangerad och modig. Med den vackraste sång jag kan tänka mig. ”The False Contender” i hamrande valstakt. Så sorgligt och ensamt. ”What will I do? Will it always be you? I hope and I pray he'll leave me one day.” Drivet i ”Lloyd, I'm Ready to Be Heartbroken”.

Albumets toner blandas med gräsklipparljud och trafikmuller i en dödligt varm lägenhet. Jag sitter i fönstret och dricker te. Det står 35 grader på termometern men vad spelar det för roll? Jag är inte överdrivet förtjust i sommaren och eftersom jag redan bränt mig i solen stannar jag inne och läser böcker. ”Let's Get Out of This Country” passar ljuvligt att uppleva sommaren inomhus till. Jag hade föredragit att albumet släppts i höst. Jag kanske lägger undan det till dess. För att inte förlyssna mig. Göra albumet till en sommarkatt. Musiken är lite för olycklig och övergiven för soliga dagar. Sången lite för nära gråten. Stråkarrangemangen lite för tunga för fjäderlätta cykelturer. Samtidigt så mycket den där perfekta popskivan. Den enda du behöver för att få någon på bättre humör, få någon att börja röra på fötterna eller rädda en svettig bilfärd på en tråkig motorväg.