Volymen är hög. Pulserande ljud pumpas ur högtalarna och sprider sig som mörka vibrationer genom golvet, upp genom mina fötter och vidare ut i varenda liten cell i min kropp. Tills hela jag fylls upp av den återhållet hetsiga musiken. Förtrollande monoton ibland, explosiv ibland. En fundamentalt omskakande upplevelse.

David Eugene Edwards grubblar igen.

Woven Hand släpper ”Mosaic” mitt i sommarens kulmen. Luften står still och temperaturen letar sig stadigt uppåt. Humlor surrar och barn skrattar i min närhet samtidigt som jag fångas av de drabbade toner den här skivan sprider. Det är något av en frontalkrock. Soldoft och immade glas möter ångest och syndaflod.

Musiken låter som den brukar. Krävande, på gränsen till hypnotiskt framkallar David Eugene Edwards och hans musikanter livsfarliga toner från dragspel, orgel, banjo och andra instrument. Nordamerikansk folklore möter medeltida melodier och kolsvart goth. Lika maniskt som vanligt luftar sångaren sina flerbottnade tankar om livet och Gud. Gammaltestamentligt tungt och svårt.

David Eugene Edwards närmar sig allt mer något slags munkliknande tillstånd. Med hjälp av medeltiden gör han musik som blir allt mer övertygande. Ungefär som hammarslag som obevekligt slår spikarna längre och längre in i korset.

”Slota Prow” är så läskig att jag knappt vågar lyssna. ”Truly Golden” så vacker att jag knappt vågar sluta. Skivan håller mig i ett hårt grepp från första till sista låt. Så övertygande. Så oförlåtande. Så bra att synden jag inte tror på plötsligt känns ok att bära.

Jag kan fortfarande inte beskriva hans musik utan floskler. Men jag misstänker att det är med David Eugene Edwards som med hans Gud. För de som tror är det självklart. För den som inte tror är det svårt att förstå.

Mäster Edwards lärjungar lär inte tappa tron. Snarast få den stärkt. ”Mosaic” är knäckande bra.

Knappast ett mirakel.