Jag plockade häromdagen fram CocoRosies ”La Maison de Mon Rêve” och insåg att det är inte alla dagar man står ut med gnisslet i vackra ”Terrible Angels”. Samma sak händer i Shugo Tokumarus ”Karte”. En fågel på repeat. Så ohyggligt irriterande. Samtidigt som melodin fångar något som gör att jag inte kan stänga av.

”L.S.T.” släpptes i Sverige i slutet av maj. (I Japan förra året.) Den har hela tiden funnits någonstans i skivhyllan utan att bli insorterad. Jag har inte velat riskera att tappa bort den i det lilla, blygt färgsatta pappersfodralet som så väl speglar musiken där i. Shugo Tokumaru har gått den vanliga vägen. Som 16-åring fingrat på gitarren hemma i sovrummet drömmandes om Stephen Malkmus fanbase. Spelat in ett par demos. Lyckats knasa till det tillräckligt för att göra det intressant för ett skivbolag som spridit ordet om det lilla underbarnet. Nu är han 26 år och det är ett par år sedan debutalbumet ”Night Piece” sålde slut på en eftermiddag efter släppet på New York-baserade Music Related.

Till vardags spelar Tokumaru även i popbandet The Gellers men efter vad jag hört är det fullkomligt ointressant i jämförelse med de toner som letar sig ut från Shugos sockriga soloprojekt. Tokumaru själv vill helst slippa uttryck som folktronica eller electronica. Ok då. Japansk folkmusik, leksaksinstrument och en bas av gitarr och sång? Inledande ”Mist” och ”Mushina” vittnar om brittiska pop-influenser och den försiktiga kammarmusiken på albumet blir aldrig tillräckligt knasig för att jämföras med CocoRosie eller Joanna Newsom även om vissa helhjärtade försök skymtar.

Shokumaru har spelat tillsammans med M. Ward och mellan dem finns många paralleller. De ljusa melodierna med det mörka anslaget. När M. Wards röst är mörk och stark är Tokumarus ljus och försiktig, men fokus ligger snarare på musiken och arrangemangen hos båda. Det varsamt vrickade i det fullkomligt ordinära och liksom M. Ward kan Shugo Tokumaru bli en som aldrig sorteras in i skivhyllan.