Jag hade aldrig hört Marble innan jag langade in skivan i spelaren. Yes.

Fan vad det rockar. Plötsligt känner jag mig som 23 och förfull på förfesten. Och allt jag drömmer om är att hon med luggen och de coola jeansen ska titta på mig mer än 1,3 sekunder. Kanske säga hej. Men ju längre tiden lider inser jag att det enda jag kan lita på är stentät musik som förklarar hur hård man är. Som Marble ungefär. För Marble är sådär slimma och above som jag ville vara. Men allt slutade alltid med ett tafatt och fiaskoartat hej och en berusad helikoptersäng med kniven i ryggen.

Därför är det så skönt att bara kräma på Marbles album. Punkrock när det är som finast. Titlar som ”Nancy Drew”, Danny Zuko”, ”Pump Our Gas” och ”BAM!” är smått explosiva. Det är kvartetten som spränger. Som om The Donnas plötsligt ville göra snabbare och tagigare punkpop ihop med Veruca Salt.

Numer blir jag aldrig yr redan på förfesten. Men jag svänger gärna till bra musik, och jag ser gärna poppig ut. Som Marble då.

Riktigt nära full pott.