Lördag betyder sista dagen. Lördag betyder att man nästan är i mål. Lördag betyder att om man ännu inte brutit händer, fått blåmärken, dansat i en gryning eller gråtit till en nostalgikonsert är chanserna ganska små att det händer under lördagen. Lördagen är oftast en dag som sammanfattar de föregående två. Och så var det […][...]

Traditionellt sett är alltid fredagen bäst. Man har stressat ner efter första kvällens hets men vet att morgondagen inte kommer markera slutet på något som skulle kunna vara underbart. Pharrell var grym – faktiskt. Trodde inte jag skulle känna så, men det gjorde jag. Tight show, ett dansande hav, idel leenden, skakande rumpor, solsken i […][...]

Jag tror det är sjätte gången. Globen, Vattenfestivalen, Globen, Skansen, Storsjöyran och nu Cirkus. Jag är nästan säker på att det är så. Det jag däremot vet är att jag aldrig sett Pet Shop Boys i en mindre lokal (och jag påminns dessutom ännu en gång om vilken bra konsertlokal Cirkus är). Intimare än någonsin […][...]

Det känns längesen någon visste var The Bear Quartet höll hus. Nya album dyker upp då och då. Ett om året ungefär. För en månad sen släpptes ”Eternity Now” och blev knappt omnämnt. Inga intervjuer eller spelningar, få recensioner. Det är tyst om The Bear Quartet. Kanske är det så det blir. Albumen känns ständigt […][...]

Det spelar egentligen ingen roll hur många gånger jag eller någon annan skriver att det här i första hand är Måns Asplunds och Jens Reschs grupp. Så fort någon säger att Jason Diakité är med blir det ändå alltid Timbuktus reggaeprojekt. Hur orättvist det än är. För M.O.N.S. och Chords är dessutom nästan lika viktiga […][...]

The Animal Five Stora Dans, kl 14:00 Jag råkar vandra förbi utanför Stora Dans samtidigt som The Animal Five slår an första ackordet, så jag bestämmer mig för att ge dem en chans. Minns att jag gillade en sjua de släppte för ett par år sen och trots ett och ett halvt år i Malmö […][...]

En full snubbe som blir grinig och vill slåss på en fest inleder ”Son of a Drummer”. Han vevar och yr, men ingen lägger särskilt stor vikt vid honom. Man ser mer roat och lite lätt irriterat på en alldeles för liten ”Hitman” som kommer ångra sig imorgon. Det jag saknar allra mest med ”Son […][...]

Barytonen från Stephen Merritt, mannen bakom The Magnetic Fields, kan få mig att bli förälskad over and over again. Inledande ”Absolutely Cucko” försätter mig, med sin banjo och sina gudomligt harmoniska stämmor, i ett tillstånd av absolut mjukhet och cuckoiskhet. Efterföljande ”I Don't Believe in the Sun” gör mig om möjligt än mer knäsvag och […][...]

Snook Atlantis, kl 15:00 Det är mer än fullpackat i Atlantis-tältet när Snook kliver in på scenen. Responsen från publiken är på gränsen till fanatisk. Jag ska ärligt erkänna att jag trodde att Atlantis skulle vara numret för stort som scen för Snook. I själva verket är det tvärtom och Pampas hade passat bättre (samtidigt […][...]

Hur gick det till? Viljan fanns ju där. Viljan och planeringen, de röda ringarna i festivalschemat satt där de skulle, pedagogiskt ritade med pilar vid krockarna. Jag skulle ju inleda festivalens första dag med Hey Willpower och Phoenix, dansa till Kalle J och äntligen, äntligen få se mytomspunna Zeigeist. Jag skulle uppleva nostalgi till Cardigans […][...]