Barytonen från Stephen Merritt, mannen bakom The Magnetic Fields, kan få mig att bli förälskad over and over again.

Inledande ”Absolutely Cucko” försätter mig, med sin banjo och sina gudomligt harmoniska stämmor, i ett tillstånd av absolut mjukhet och cuckoiskhet. Efterföljande ”I Don't Believe in the Sun” gör mig om möjligt än mer knäsvag och får mig att undra om det någonsin funnits en vackrare inledning på en skiva, någonsin. Pianot som öppnar är fantastisk, sen … They say there is a sun in the sky, but me I cant imagine why. There might have been one before you were gone, but now all I see is the night. So I don't believe in the sun. Om någon någonsin har förklarat kärleken vackrare än med orden But my hearts running round like a chicken with its head cut off i den Johnny Cash-doftande ”Chicken With Its Head Cut Off” är jag beredd att ta strid tills mitt hjärta springer runt som en kyckling med sitt… ja ni förstår. Att sedan följa upp med fantastiska ”Come back from San Fran Sisco” där Merrits baryton byts ut mot en silkeslen bedjande flickstämma som oroligt undrar Will you stay? I dont think so, allt ackompanjerat av en ensam gitarr och en sparsmakad stämma som, trots sin fromhet, fullkomligt skriker You need me like the wind needs trees to blow wind, like the moon needs poetry.

Allt detta inom loppet av de sju första låtarna på den 69 (!) låtar långa skivan ”69 Love Songs”. I dessa 69 låtar ryms allt. Det finns fantastisk lekfullhet som i ”Grand Canyon” som snarast låter som en göteborgsk elektronika-duo som spelar på sina skotska förfäders lånade säckpipor; ett relativt jobbigt experiment med röster som heter just ”Experimental Music” till efterföljande fantastiska poplåten ”Meaningless”.

Det mest karakteristiska draget hos ”69 Love Songs” är att jag slutar varje låt med en slags skräckblandad förtjusning. Förtjusningen kommer från att jag precis har hört en av de bästa låtarna som någonsin träffat mina trumhinnor och skräcken kommer från att jag vet att det inte kan fortsätta på samma sätt i 68 låtar till, men det kan det. Varenda låt är inte den bästa man hört men håller sig någonstans där uppe. Säga vad man vill om produktionen, som är nästintill obefintlig, men bandets karaktär och personlighet skiner igenom i varje låt, vilket inte skulle varit fallet ifall de skulle använt sig av en producent à la Rick Rubin eller Tore Johansson. Känslan ligger närmre svenska, självproducerade akter som Suburban Kids With Biblical Names eller Jens Lekman. Kanske jämför jag just med dessa eftersom rösterna är påfallande lika men … ”69 Love Songs” är en skiva som alla borde ha. Hellre förr än senare.